Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Cykelvasasprinten och Cykelvasan 2015

2015/08/16 , , Per Engström

Det blev ingen Cykelvasa för egen del, ”inte ens” öppet spår. Ja jag vet, riktigt kasst av mig att inte ta struptag om latmasken och ta död på den en gång för alla. Två kortare vändor uppe på fjället mellan Hemfjällstangen och Lindvallen blev träningsfacit av veckans vistelse i Dalarna. Men jag vidhåller att det fortsatt lockar att trampa  MTB och cykeln är inte ute på Blocket, inte än. På fredagen skulle vi ta oss från Hemfjällstangen där vi bodde i dagarna två, bort till Lindvallen, på cykel förstås. Valet stod mellan grusvägen vi tog dagen innan, eller att ta vandringsleden över fjället. Det sades att leden var rätt stenig och svårcyklad, åtminstone en bit i början från vårt håll räknat.

150815_cykelvasan-9

Transportsträckan, som bestod av grusväg, från stugan till vandringsleden var ju ingen match, inte ens för mig. När vi svängt av från gruset och in på det som angavs vara leden bort till Lindvallen insåg jag ganska snart att min kapacitet att ta mig fram på två hjul i ett stenbrott är starkt begränsad. Men jag hävdar att det mest handlade om brist på mental träning, inte brist på ork och teknik…

För så kan det helt enkelt inte vara, att jag skulle ha någon form av begränsningar i ork eller teknik? (Bara för sakens skull vill jag påpeka att detta är sagt med ett stort mått självironi.) Nej, det handlade förstås om en mental blockering och ingenting annat. När jag såg alla vassa stenar associerade jag blixtsnabbt till en femtioårings dåliga läkkött, mitt eget dåliga läkkött. En tonåring återhämtar sig däremot över en natt efter en total tömning på all kraft och lite till, och deras läkkött innebär att ett köttsår läker ärrfritt över två nätter, typ. Med detta i tankarna valde jag att ömsom cykla, ömsom gå den första kilometern, innan stenarna blev mer ”åldersanpassade” för mig och min Ritchey.

150815_cykelvasan-34

Den korta turen över fjället blev lyckad trots den skraltiga inledningen. Många spänger, och uppförslut mer eller mindre hela vägen, gjorde att det faktiskt blev något som kan liknas vid ett njutningsfyllt träningspass. För utsikten, ja du, den går ju inte av för hackor uppe i Sälenfjällen. Doften av ljung i den ljumma sommarvinden skänker njutning den med, för en som bor i stan en bit söderöver. Nu skall jag i ärlighetens namn erkänna att jag glömde titta åt sidan, ut över dalen, och njuta av vyerna som utspelades strax utanför mitt synfält. Tyvärr kan jag inte med den godaste vilja påstå att mitt tunnelseende för dagen berodde på den hisnande farten, utan mer på grund av fullständig koncentration med pulserande tinningar och mjölksyra i varje muskel.

150815_cykelvasan-49

Väl framme vid Gustavsbacken valde vi att ta en av Downhill-banorna ned till lägre nivåer. Vi skulle ju trots allt bort till Lindvallen och titta på dagens begivenheter, Cykelvasasprinten. Av en slump föll valet på en ljusblå variant, ett grävt dike som jag redan glömt namnet på. Att se ungdomarna kötta ned för downhill-banorna, för det är jäddrar i mig precis vad de gör, är inget mindre än rent häpnadsväckande. De köttar ner som om de aldrig hört talas om att den mänskliga organismen faktiskt kan upphöra att leva om den utsätts för tillräckligt med yttre våld. Jag å andra sidan, som hört talas om att människan inte är odödlig, lät bromsskivor och belägg ta det yttre våldet, mest intresserad av att komma ned helskinnad, återigen med tanke på dåligt läkkött.

150815_cykelvasan-73

I ögonvrån såg jag liftstolarna passera ovanför mig och tyckte mig höra, precis som i filmen ”Snow roller”, hur ungdomarna skrattade åt den stela, medelålders mannen iklädd spandex-ställ, sakta bromsa sig ned för den lättaste Downhill-banan med öppen mun och skräck i blick. Ingen cool-faktor där inte. Men nu till det fina i kråksången, jag brydde mig inte. Faktiskt inte. Nä, för det är ju så förb-nnat kul att göra saker som ligger på gränsen till vad man klarar, av att det liksom tar udden av allt annat. Och kanske, jag säger kanske, köper jag en downhillcykel för en billig slant, någon gång. Eller så hyr jag en, framtiden får utvisa.

150815_cykelvasan-80

Sedan var det ju det här med sprinten. Jag posterade mig med kamera i ett knixigt nedförsparti av banan, riggade blixtar och lade mig till rätta. Ganska snart började delar av den svenska MTB-eliten döna förbi någon halvmeter ifrån där jag låg, väl skyddad av ett plastband med texten ”ICA”. Kändes tryggt och säkert. Varv efter varv trampade de på, som Duracellkaniner, men utan trummor. Funderade ett tag på att påminna dem om att de skulle spara på krafterna så att de skulle orka tävla lite också. Men så kom jag på, de känner ju inga begränsningar, de tvåhjuliga övermänniskorna.

150815_cykelvasan-166

Hur det gick i sprinten då? Resultatet för damer: 1. Jenny Rissveds, Falu CK, 2. Åsa Erlandsson, Varbergs MTB, 3. Sara Öberg, Vårgårda CK, och för herrarna:1. Mattias Wengelin, SCS Racingteam CK, 2. Emil Linde, Gävle CA,3. Calle Friberg, Team Scott Skoda.

150815_cykelvasan-108

Så blev det tävlingsdag, dagen med stort ”C”. För egen del blev det langningsbil och att försöka ta lite bilder före, under och efter Cykelvasan. Kände att årsformen inte infunnit sig för att ställa upp helt enkelt. Men med fotograferandet som frilans känns det inte som någon större uppoffring att åka bil mellan Sälen och Mora tillsammans med min kamera, och gumman som förare. Tidig kväll i timmerkojan blev det uppe på fjället, på fredagen kvällen innan. Var tvungen att väcka tuppen för att hinna ner i tid till starten, för grabben skulle ju i alla fall trampa de nittiofem kilometrarna. Nu blev det inte så mycket sova av då jag slog på elementet innan jag gick till kojs. Kvällen innan var det nämligen avstängt och med endast ett påslakan som täcke frös jag en aning fram på småtimmarna.

150815_cykelvasan-149

Det bar det sig inte bättre än att elementet alstrade såpass mycket värme att de övriga familjemedlemmarna, de med täcken i sina påslakan, svettades så att de, enligt egen utsago, blev sjöblöta. Grabben gick upp vid ettiden på natten och slog av elementet och passade samtidigt på att tända lampor för att se i mörkret och öppna dörrar för vädring. Självklart vaknade jag av tumultet mitt i natten och kunde sedan inte somna om. Detta ledde till att dagen för Cykelvasan avverkades som vore jag drucken, trött som jag blir av att inte få sova mer än ett par timmar på en natt. Så håll med mig, visst var det väl tur att jag inte pungat ut med dryga tusenlappen för en startplats och sedan riskerat att sova mig från Sälen till Mora. Så mycket vackert jag då gått miste om.

150815_cykelvasan-153

Tänk ändå, den svenska sommaren är bra fantastiskt i alla fall. Vid sextiden på morgonen när vi kom ner till starten visade termometern på fyra grader (trots mitt försök med elementet i stugan). Nåja, visserligen plusgrader, men ändå. Vid starten för Vasaloppet i vintras lär det har varit sex grader. Plus då också. Med rejäla kängor och långbyxor trotsade jag kylan och överlevde timmarna i sommarkölden innan solen åter steg upp över trädtopparna och skyfflade undan morgondiset. Snart började den värma (tina upp) frusna cyklister och deras anhöriga och stämningen på startfältet steg i takt med temperaturen.

150814_cykelvasasprinten-6244

Langningsbilen drog iväg strax före start, en fem i åtta sisådär. Vid första langningen vid Tennäng låg grabben riktigt bra med, runt hundrasjuttionde plats. Vid andra langningen vid Oxberg var jag övertygad om att han väggat/klotat/gått torr/punkat/alternativt brutit. Han kom inte förrän efter tio minuter, eller mer, efter uppskattad tid på grund av att klungan han låg i navigerat fel!? Att han kört vilse på Cykelvasan kom liksom aldrig upp som alternativ till förseningen. För en som inte kört Vasan verkar det högst märkligt att det överhuvudtaget är möjligt att köra fel. Det är ju inte fråga om O-ringen, typ. Kan väl tycka att spåret borde vara kassaskåpssäkert snitslat och med flaggvakter som kan vifta trötta cyklister rätt om de skulle få för sig att vika av från planerad rutt. Kanske jag har fel, men det är i alla fall min åsikt tills någon mer initierad person kan förklara annat för mig.

150814_cykelvasasprinten-6254

Men oavsett hur det gick och vad som nu hände, vilka som vann respektive klasser och allt det där, så är och förblir tillställningar som Cykelvasan och övriga långlopp något speciellt med sin speciella atmosfär. Dagarna innan uppe i Lindvallen med omgivningar, dit alla söker sig med olika framförhållning, antingen bara för att hämta ut biljetten, eller för att träna, träffa vänner,  mingla, ta en pilsner, eller vad det nu kan vara må. Gött är det i alla fall. Nästa år, om jag har möjlighet, får det bli en vecka i Sälen, och då kanske, kanske…

Tills dess får ni ha det så gott allesammans!

Leave a comment