Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

En resa till Stockholms medelpunkt…

2015/10/20 , , Per Engström

Tunga skyar över Slussen. För trettiofem år sedan, 1980 närmare bestämt, promenerade jag på samma plats, även då med en kamera i min hand. Men då, i början av det nya decenniet var jag relativt ensam om att gå omkring på Stockholms gator och fotografera. Inte ensam, bara relativt ensam. Idag är det den nya folkrörelsen, att stå med utsträckta armar på offentlig plats och hålla upp en liten platt skärm framför sig för att föreviga det man ser. Jag är ju konservativ av mig och vill nödvändigtvis trycka upp en tegelstensstor bildalstrande dator i nyllet. Kamera kallas det visst.

151018_slussen-264

151018_slussen-86

För trettiofem år sedan var det inte många som var intresserade av att ta bilder på Slussen. En ful och skitig betongskapelse som byggdes 1934-35. En helt vanlig trafikplats för att knyta ihop Stockholms kommunikationer i alla väderstreck. För inte var det just något fotogeniskt över slussen, kan jag tänka mig att gemene man tyckte på den tiden. Jag å andra sidan, som med en tonårings iver efter att fotografera, lyckats skrapa och låna ihop tillräckligt många hundralappar för att kunna köpa en begagnad Pentax SV. Jag tyckte Slussen var en spännande plats att leta motiv på för min nyinköpta kamera. Tyvärr har jag inga kopior, eller negativ kvar från dessa fotoexkursioner. Lite tråkigt kan jag tycka så här i efterhand. Tänk om det ändå varit någon ordning på mig…

151018_slussen-254

151018_slussen-90

Förresten, jag skrev ”en helt vanlig trafikplats”. Inget kan väl vara mer fel. För säga vad man vill om Slussen, vanlig är den inte. En konstruktion som har fungerat som knutpunkt för kollektivtrafiken och som det talats om ända sedan den byggdes, i år åttio år sedan. Kan man kalla det för hatkärlek, måntro? För trots att jag inte bott i Stockholm sedan 1982, har jag inte kunnat undgå att höra och läsa om alla turer kring Slussens vara eller icke vara.

151018_slussen-210

Redan på 1850-talet byggdes Nils Ericssons sluss som låg lite närmare Gamla Stan än nuvarande sluss. Detta var den tredje slussen i ordningen, på samma plats. Men med ökad trafik slutade man i början av 1920-talet att öppna Ericsonsslussens klaffbroar i rusningstrafik. När sedan Hammarbyleden öppnades 1929 behövde broarna inte längre öppnas så ofta. Trafikproblemen kvarstod dock, och man skämtade om att om man begav sig in i ”Slusseneländet” med en ny och modern bil så kom man ut med en gammal och omodern. Första ritningarna på den ”nya Slussen” presenterades 1895 och bygget stod efter många turer klart 1935, som sagt. Det är alltså inget nytt att det tar lång tid att fatta beslut. Med många människor som skall komma till tals och många åsikter som skall luftas, ja då tar det sin rundliga tid innan klubban slås i bordet och man sätter spaden i backen.

151018_slussen-199

Men Slussen återigen. Vad spännande om väggarna hade kunnat tala, eller hur? Vilken pulsåder. Hur många miljoner människor har inte passerat Slussen under de åttio år som gått sedan uppförandet? Så här utan att egentligen veta, antar jag att det bara är Stockholms Central som kan mäta sig med Slussen i avseende på antal människor som passerar under ett dygn. Busshållplatser, tunnelbana, Saltsjöbanan, taxistation, och inte minst, en sluss för båt- och mindre fartygstrafik. Människor, fordon och årstider har pilat förbi. Människorna alltid på väg någonstans, i sommarvärme, snöslask, vårvärme och höstrusk. Flanörer och pendlare, allt i en strid ström. Med undantag för några få ödsliga timmar på natten, då endast sena nattsuddare och en och annan skiftesarbetare passerat i Slussens trappor och gångar för att ta sig vidare hem eller till jobbet. 

151018_slussen-205

Men det har inte bara varit en knutpunkt för passerande. Många har också stannat till för att avnjuta en måltid på restaurangen Strömmen, eller för att festa loss på diskoteket. Jag kan bara tänka mig hur många nya relationer som börjat på Kolingsborg, festlokalen som byggdes mitt i ett av fyrklöverns ena blad. Den byggnad som en gång byggdes som kontor för bl.a. Stockholms Hamnar.

151018_slussen-129

151018_slussen-142

Men smaken är som baken, och det många inte ser det vackra i, är det många andra som ser. För mig är Slussen, ur ett fotografiskt perspektiv, en unik plats att pröva sin utrustning på. Hade jag bott i staden hade jag garanterat valt Slussen som den självklara platsen att förlägga ett bildprojekt till. Många har redan gjort det, intet nytt under solen. Men det hade varit intressant att själv få dokumentera livet, människorna, och trafiken i den miljön under de skiftande årstiderna och de lika skiftande ljusförhållandena. Ett projekt som skulle ha kunnat hålla på i evighet, om det inte vore för…just det, för att det nu beslutats om att trafikplatsens saga är all. I nuvarande tappning alltså.

151018_slussen-183

151018_slussen-174

Den gamla slitna, nötta, och enligt många, otidsenliga trafikplatsen skall rivas. Projektet hade redan startat för en tid sedan, men avbröts för vidare utredning. Nu säger skyltarna på platsen att man beräknar att det hela skall vara klart 2022. Men in i det sista protesterar många invånare mot beslutet och försöker rädda Stockholms Sluss. Kanske inte bara Stockholms invånare förresten, kanske utsocknes också. Som ett sista projekt, har skickliga graffitikonstnärer förvandlat Kolingsborg till ett stort konstverk. I sin sista skepnad påminner, i mina ögon, den runda byggnaden Kolingsborg om en stor  tårta. En tårta i all sin prakt med färgglad garnering. Men nu har även konstverket har börjat förfalla i och med rivningen. Många är nog också de som plockat med sig en liten bit av byggnaden som minne, lite som när Berlinmuren föll.

151018_slussen-108

På staketen som omgärdar Kolingsborg sitter plakat och affischer med uppmaningar om att skriva på protestlistor mot förestående rivning. Och så är det ju. Slussen engagerar. Inte bara så att man stillatigande accepterar beslut som fattas. Bara under den stund jag gick runt på platsen och fotograferade, såg jag ett otal människor som tittade engagerat och fotograferade, kanske en sista gång. Människor började prata med varandra och det spreds liksom en gemenskap kring Slussen och dess öde. Jag inser med lätthet att många är de som känner vemod, inte minst undertecknad, trots att jag inte har annan koppling till platsen än att jag passerat då och då, ibland med bil, ibland till fots. Det och att jag gick där på platsen och fotograferade, där Saltsjön och Mälaren möts, för en sisådär trettiofem år sedan…

151018_slussen-260

151018_slussen-101

 

 

 

 

Leave a comment