Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Hett i kalla krigets hjulspår… (etapp 1)

2016/08/01 , , Per Engström

Precis som jag skrev i min förra reseskildring, Norgeresan vi gjorde för två år sedan, så innehåller inte heller denna reseskildring några berättelser om mc-resor utmed ”dödens väg” i något avlägset land. Och inte heller denna gång är det några äventyrare, fartfantomer eller Dakarförare som korsar hundra mil öken och trotsar alla naturlagar. Nej, det är fortfarande samma medelålders män som irrar runt på varsin hoj för att se sig omkring från sadeln, och förhoppningsvis komma hem igen med livet i behåll. Enda skillnaden från förra gången är att de två medelålders männen är två år äldre. Det och en annan resrutt. Du kommer finna hela vår resa med alla nämnvärda stopp tillsammans med koordinater, ortsnamn och sevärdheter. Håll till godo.

160719_cold_war_tour

Klart för avfärd.

Så här var det: Jag hade alltså gått av mitt tvåveckorspass ombord i M/S Silja Galaxy och gjorde en tjurrusning genom terminalen i Värtan upp till Gärdets T-banestation i hopp om att hinna med nästa tunnelbana in till Centralen. Hade tänkt försöka komma med på tåget som gick 18.50 för att inte bli för sen hem till Norrköping. Vore ju toppen om jag kunde få några timmars sömn innan det var dags. Dags för det som jag väntat på i ett halvår sedan vi började planeringen. Eller rättare sagt, två år, eftersom förra årets hojsemester aldrig blev av. I almanackan stod det måndag 18/7 2016. Avresa hemifrån var satt till kvart över sex morgonen efter. Första anhalt skulle bli Nynäshamn för att ta färjan över till Ventspils.

160719_cold_war_tour-5

En kall en på överresan.

Visserligen skulle båten inte gå förrän klockan 11.00, men vi skulle checka in 09.00 och det är ju bättre att vara safe than sorry. Cykeln hade fått sig en lättare översyn i och med nytt bakdäck, ny olja och filter. Drivlinan hade jag sett över och funnit god för flera hundra mil till. Inte mycket att göra med andra ord. Men så handlar det om motorcyklarnas motsvarighet till en gammal Volvo, en Africa Twin ”modell Ä” från nittioåtta. Med en sådan hoj och endast femtusen niohundra mil på mätaren, är det knappast lönt att oroa sig för något annat än att gå torr på soppa, eller möjligen luftbyte i däcken. Skulle det mot förmodan inträffa något, hade reservdelar i form av tändstift, gas- och kopplingswire inhandlats. Däckjärn och övriga verktyg med lite mekrelaterade förnödenheter var surrade på hojen sedan tidigare. Klart för start med andra ord.

160719_cold_war_tour-4

Spänd förväntan och tid för väntan, tid för reflektioner.

I år hade vi beslutat oss för att styra framhjulen öster ut. Vi tyckte att Lettland och Litauen lät intressant. Kanske också Polen, men alternativen var fler om än inte alltid så rimliga eftersom vi hade endast åtta dagar på oss. Och då vi hör till den kategorin av hojåkare som inte räknar mil per dag. utan timmar i sadeln, blev tiden en parameter som i någon mån fick avgöra routen. Anders och jag går nämligen efter devisen: ”Ju sämre väg, desto bättre resa”. Anders förresten, det är den andre av ”vi” i den här reseskildringen. Polare sedan trettiofyra år tillbaka. Egentligen ännu längre tillbaka, men det är en annan story. Vi hade tidigt talat om vilket tema vi skulle ha på årets styrning. För oss passar det alldeles perfekt att lägga routen efter olika objekt valda utifrån ett tema. Anders hade föreslagit att detta tema skulle gå i kalla krigets hjulspår. En ”Cold War Tour” således.

160719_cold_war_tour-3

En glad Anders och en glad Per Anders.

Ett alldeles utmärkt förslag. Det var Anders som var mest insatt och också han som kollade upp vilka sevärdheter som kunde passa in i vår plan och därigenom också staka ut routen för oss. Men låt mig nu ta dig genom vår resa dag för dag. Den resa som slutligen tog oss genom tre länder till övervägande turistfattiga orter, underbara dåliga vägar, samt intressanta platser och människor. En resa som tedde sig som ett äventyr långt hemifrån, men ändå gick precis in på knuten. En resa så rimligt genomförbar både i fråga om tid och ekonomi. Och sist, men inte minst, en resa tillbaka i tiden. Så häng me, nu kör vi!

Etapp 1, Tisdag 19/7

Klockan ringde 04.50. Trött, nästan groggy, vaknade jag och raglade den korta vägen till badrummet. Stötte i trappräcket och försökte se klart på min omgivning. Grus skall ligga på vägen, inte i ögonen. Möjligen i nyllet efter en dag i sadeln, men absolut inte i ögonen. Sköljde kallt vatten i ansiktet och kom förvånansvärt fort till sans. Det var nu det hände. Nu äntligen skulle jag bli en grusvägarnas riddare i över en veckas tid. Men först en stadig frukost och en kopp kaffe för att kickstarta tarmfunktionen. Frukosten avnjöts och kaffet gjorde sitt. Vattnet stängdes av och ytterdörren låstes. Sådär ja, allt kontrollerat och klart. Hmm..hur var det, stängde jag av spisen? In och kolla, jodå, visst var spisen avstängd. Därefter var det bara att kränga på sig stället och baxa ut den färdigpackade springaren ur garaget.

Jag rullade ut från Heleneborgsgatan och påminde mig själv om att jag behövde svänga in på Scandic och tanka. Solen stod redan hyfsat högt på himlen, men inte tillräckligt högt för att inte blända mig. Borde skaffa mig solglasögon under resan tänkte jag där jag satt i sadeln och njöt av den tidiga morgonen. Äntligen på väg, nu med full tank. Inte mycket att orda om resan upp till Nynäshamn. Svängde av efter Södertälje och var tacksam över att bron inte ställde till några problem för mig i norrgående riktning. Någon timme senare, vid halvniotiden, rullade jag in tillfärjeläget för Lettlandsbåtarna och klev av hojen. Vi hade kommit överens Anders och jag, att jag skulle ringa när jag var framme. Anders hade nämligen tältat i Nynäshamn eftersom han hade längre resväg från Orsa än jag från Norrköping. Det blev en stund i solskenet och banne mig, tror jag inte att vi sken ikapp med solen och övertrumfade den med råge. Två mot en liksom.

 

160719_cold_war_tour-13

Anders

Till slut fick vi rulla ombord på färjan, m/s Stena Flavia, och parkerade cyklarna enligt anvisningar precis innanför styrbords akterramp. Gammal lastfärja som det var fråga om fanns det ingen bogramp, vilket innebar att vi skulle förtöja med aktern i Ventspils och alltså komma av färjan först av alla. Toppen, vill ju inte stanna ombord längre än nödvändigt. Med hojarna säkert surrade begav vi oss upp i inredningen för att uppsöka våra vilstolar. Vi tog tre stolar i besittning och svidade om från mc-ställ till civil mundering. Det började bli en aning svettigt och föga anade vi väl nu, hur svettiga vi skulle komma att bli under vår resa.

160719_cold_war_tour-20

Immande kall.

En stund efter avgång öppnade baren. Med tanke på hur många timmar vi skulle bli sittandes ansåg vi det inte mer än rätt att vi unnade oss en kall pilsner. I den rådande värmen förstod vi bägge att det var av yttersta vikt att upprätthålla vätskebalansen. Att dricka alkohol och köra motorfordon hör inte ihop, den regeln tummar vi självklart inte på. Men då det var så många timmar kvar innan vi skulle nå vår slutdestination, insåg vi ju med lätthet att det eventuella microrus en öl skulle orsaka, med god marginal skulle ha lagt sig till ankomst. Anders hade dessutom bokat ett hotel mer eller mindre precis nere i hamnen, ”Hotel Portoss”. Så i värsta fall, i händelse av ett mindre missöde, hade vi väl då fått leda av cyklarna och upp till första kvällens logi. Så blev det nu förstås inte.

På överresan talade vi mycket om kommande dagar, om olika alternativ på resrutt utan att egentligen komma fram till något konkret. Jag gjorde den iakttagelsen; för att smälta in i omgivningarna när man reser österut, verkar det som att man bör välja flipflops som skodon, tvätta kläderna på det kortaste tvättprogrammet (helst utan tvättmedel), samt röka som en borstbindare. Kanske en lätt generalisering, men inte helt osann. I alla fall inte där och då. Plattvattnet gjorde att vi inte kände av sjöresan, inte annat än när vi gick ut på däck och såg solen glittra i Östersjöns lätt krusade yta. Sommaren visade sig med andra ord från sin bästa sida, och varmaste. Jag var som lyrisk inombords över min situation. Det kändes precis som när jag reste i min ungdom. På den tiden då jag jobbade till sjöss på riktigt och oftast var på väg ut i ett äventyr. Tiden innan allt blev rutin och övergick i slentrian.

160719_cold_war_tour-8

Strax i Lettland.

När M/S Stena Flavia slutligen lagt till hade två motorcyklister blivit tre. En stund efter avgång och vi precis satt oss med våra kalla, dök det nämligen upp en glad gutt och frågade om sittplatsernas numrering. En norrman som var på väg över till Baltikum för att hälsa på sin polare. Vi kom i slang med varandra och efter sedvanlig namnpresentation fann vi att mycket här i världen är ganska okomplicerat. Norrmannen hette Per Anders, vilket passade bra då jag själv heter Per, och polaren, som sagt, heter Anders. Visst är väl livet bra enkelt i alla fall?

160719_cold_war_tour-11

Parkerade för dagen.

Under överresan berättade Anders för mig, att skyltningen i Baltikum inte alltid är den mest kompletta. Ibland till och med spartansk, för att inte överdriva. Detta var något jag fick erfara redan när rampen lagts och jag som första fordon rullade av båten. Rätt ut i friheten och sedan bara att svänga åt…? Ja, vart skulle jag nu då? Åt höger eller vänster? Sakta rullade jag fram mot några Mafi-truckar med stuveriarbetare i. En av förarna hade tydligen råkat ut för nyanlända och vilsekomna turister tidigare, för han pekade åt utfartens håll som i det här fallet var mitt höger.

160719_cold_war_tour-14

Ett glas parkeringsvin.

Toppen, bara att köra mot gaten alltså. Och där då, skulle jag visa pass och registreringspapper? Jag menar, vi hade ju ändå kommit till det forna Ryssland så de måste väl dubbelkolla att jag hade för ärliga avsikter med mitt besök? Men nej då, i den högra filen lyste signalen grönt. Det var den jag tog sikte på, den gröna trafiksignalen som visade vägen ut. Trodde jag. Vakterna som stod i mittenfilen, vid den rödhysande signalen, började vifta åt mig att jag skulle styra åt deras håll istället.

Självklart lydde jag auktoriteterna och styrde mot dem, för att inte säga på dem. För när jag kom närmare började de vifta att jag skulle svänga åt höger, igen, för det var där vid den röda trafiksignalen som grinden var öppen. Vilken entré, ”Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndan!” Nu hade jag klarat av lektion 1a och 1b, de två lektioner som innebar att hitta trots total avsaknad av skyltningar, samt att grönt ljus inte alltid betyder den rätta vägen. Check!

När vi rullade fram på Ostas iela, gatan som går utmed floden Venta i Ventspils hamn, var doften och ljuden från verksamheten i hamnen påtaglig. Hamnen kändes som på riktigt, som en hamn skall kännas. Dofter som diesel, konstgödsel, kol, timmer och många fler, blandades med varandra och slog emot mig i den nu ljumma sommarkvällen. Senast jag upplevde detta var vid mina hamnbesök i öststaterna under tidiga åttiotalet. I Sverige har man för länge sedan förbjudit den ursprungliga verksamheten på ursrungsplatsen, den verksamhet som var orsaken till att det faktiskt bildats en stad på just den platsen. Hamnarna har i Sverige istället blivit kontor och bostäder.

160719_cold_war_tour-15

Avkoppling framför hotellet.

Vi gjorde några svängar inne i Ventspils, innan Anders som av förklarliga skäl hade tagit täten, svängde vänster in på en gård. Jag kände genast igen det gulmålade trähuset från bilder som skickats till mig som bekräftelse på bokningen av första nattens logi. Det låg inte bara centralt, rummet hade även platt-TV. Vem kan motstå sådant när man är ute på mc-semester?

Med cyklarna parkerade på hotellets bakgården gjorde vi entré och fick med ens god kontakt med den mycket trevlige och sociale värden. En människa som verkligen insett vikten av att få gästen att känna sig välkommen och VIP. Hans svada skulle bara kunna överträffas av undertecknads. Men att han pratade mycket var bara av godo, och inte alls påträngande. Vi fick på kort tid både broschyrer, kartor och svar på alla frågor vi behövde få svar på. Tack vare den fina servicen fick vi snart mat i magen och ytterligare någon kall öl i oss, innan vi mätta och nöjda gick till kojs. För det var ju en dag i morgon också. En dag då äventyret skulle börja allvar. Kära läsare, för dig som eventuellt har orkat läsa dig ända hit, kan jag vördsamt meddela att berättelsen fortsätter i nästa avsnitt. Jag kommer lotsa dig varvet runt och hela vägen tillbaka hem till Norrköping.

160719_cold_war_tour-19

Solnedgång i Ventspils och vårt hotell.

Leave a comment