Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Hett i kalla krigets hjulspår… (etapp 2)

2016/08/02 , , Per Engström

Etapp 2, Onsdag 20/7

One night in Ventspils.

Sovit gott? frågade jag Anders när jag vaknade. Jodå, för all del, fick jag till svar. Vi hade vaknat upp i Ventspils efter första övernattningen på vår Cold War Tour. Vår trevlige pensionatsvärd frågade oss kvällen innan när vi satt i trädgården och tog vår kalla parkeringspilsner, hur dags vi önskade frukost. Vi svarade att det skulle sitta fint vid nioblecket. Bäst att vara på den säkra sidan, tänkte vi och valde att sova ut första morgonen. Jag menar, får man välja sovmorgon eller att tvinga sig upp tillsammans med tuppen är ju valet ganska enkelt, även om man vill ut på vägarna.

160719_cold_war_tour-24

Värden önskade oss godmorgon när vi klev in i den enkla, men trevliga matsalen. Hotellet drevs som ett familjeföretag och familjemedlemmarna pilade fram och tillbaka mellan matsalen och köket. Det var inte stort, fyra små bord för gäster och ett bord för frukostbuffén. Mysigt och ombonat, gott och väl tillagat. Vi sa, både Anders och jag, att vi trivs rätt bra när det syns att man gjort sitt bästa under givna förutsättningar. I det här fallet var det att skapa ett varmt mottagande för gästen. Och vi kände oss som gäster just varmt välkomna och det med ett genuin intresse för vårt välbefinnande. Att det sedan inte var matchande porslin i matsalen, eller matchande handdukar med flotta emblem på rummet, det kan kvitta lika. Jag sätter större värde på trevlig atmosfär och ett ärligt bemötande.

Efter frukost blev det en kortare promenad in till Ventspils centrum för att ta ut pengar och handla lite förnödenheter och proviant. Därefter tillbaka till hotellet för att checka ut. Cyklarna packades och resan fortsatte. Per Anders, vår nyvunne men högst temporära reskamrat, skulle söderut till sin kompis, i Klaipeda, har jag för mig att det var. Vi tog farväl på parkeringen och önskade varandra lycka till och kör försiktigt, och allt det där som hör till. Undrar just hur han har det nu?

Anders knappade in koordinaterna, 57°16’02.1″N 21°27’49.7”E, för en gammal missilbas strax norr om Libciems. En liten by som i sin tur ligger någon dryg mil söder om Ventspils. GPS:en visade oss rätt ut ur stan, so far so good. Vi färdades i tillrättalagda kvarter och passerade turistande barnfamiljer i ett område som verkade vara ett rekreationsområde för ”medel-letten”. Det hela kändes lite malplacerat då jag föreställt mig en mer äventyrlig omgivning för mig och min expeditionskittade hoj.

Men lugn, bara lugn. Det kommer, vi var ju på väg. Vad skulle kunna stoppa oss, hann jag tänka innan Anders svängde runt på den parkeringsplats där vägen slutade. Han stannade och studerade GPS:en och jämförde med de verkliga förutsättningarna. Den elektroniska färdvisaren ville att vi skulle fortsätta vår färd rakt fram. Ett alternativ som bestod av en smal betongbelagd enfilig ”väg” med enkelriktad skylt som talade sitt tydliga språk.

Medan problemet diskuterade, huruvida vi skulle våga trotsa de Lettiska trafikverkets skyltningar eller ej, iakttog vi hur en inhemsk bil med god fart passerade skylten med enkelriktat i fel riktning. Aha, kan dom, kan vi, tänkte Anders och jag och drog väl på efter bilen. Efter ytterligare två felkörningar kom vi äntligen på rätt spår och ut på vägen som skulle leda oss ner till vårt första objekt på vår ”Cold War Tour”.

160719_cold_war_tour-23

Skyltarna från vägen sett.

 

160719_cold_war_tour-22

Skyltarna från trottoaren sett.

På grusväg in i himmelriket.

Den smala asfaltsvägen övergick snart nog till grusväg. Underbart om än lite ovant så här i början. Jag älskar grusvägar men är tyvärr ingen bredsladdsfantom. Så det där med en ”grusvägens riddare” som jag skrev inledningsvis, det förstår ni ju att det är min egen vision om mig själv och lite av wanna be-varning. Visst kan jag stå på hyfsat på grusväg, och kanske till och med ta kurvorna med antydan till ställ… om man tittar riktigt noga. Men några bredställ med en fullastad Africa Twin, det överlåter jag åt andra. Hyser dock vissa förhoppningar om att gå någon kurs vad det lider för att råda bot på problemet. Antingen det, eller så nöjer jag mig med att ta mig fram som tills dags dato. Blir ju rätt spännande det med.

Men nu var vi i alla fall ute på grusväg. En bred och fin sådan med få kattskallar, men farten hölls ändå vid måttliga nittio knyck. Jag låg bakom Anders och den snustorra vägen dammade något så kopiöst, rena himmelriket alltså. Trots att jag höll avståndet och annat spår än framförvarande knastrade det snart mellan tänderna. Cykeln blev också sådär perfekt dammig som en äventyrshoj skall vara. Det handlar ju lika mycket om image som själva resan. Eller hur? Inte kan man komma hem efter en längre resa med ren cykel. Hur skulle det se ut och förklaras?

160719_cold_war_tour-27

Anders inspekterar en öde trappuppgång.

Libciems, första objektet under Cold War Tour.

Framme vid angivna koordinater parkerades hojarna utanför den bom och skylt som på utrikiska förkunnade att detta var privat område. Visserligen gjordes ju redan en överträdelse i och med att vi passerade skylten till fots, men på något omotiverat sätt kändes det mindre brottsligt om vi lämnade cyklarna utanför. I dryga trettio grader i skuggan och mc-ställ, valde vi alltså frivilligt att promenera. En promenad på dryga tre kilometer visade det sig. Där gick första vattenflaskan för dagen. Detta första ”spökstadsobjekt” var så här i begynnelsen av resan spännande trots att det var ganska oansenligt. En rysk, före detta missilbas med förläggningar och andra byggnader. Rätt skrämmande ändå att så nära hem till Sverige, se spåren av det som kunde ha betytt slutet för livet på jorden.

Just den här stationen i Libciems var bestyckad med S-200 (NATO) ”SA-5 Gammon”, medium-  till höghöjds mobil landbaserade missiler, framtagen av ryssarna själva. Huvudsyftet med denna missil var försvar mot kryssningsmissiler och missiler från flygplan. S-200-systemet utvecklades 1966, och togs i bruk 1967. I mitten av 80-talet fanns det 130 stycken anläggningar med 1950 pjäser redo att avfyras. Jag reservera mig för eventuella översättnings- och faktafel, och hänvisar till sidan där jag funnit uppgifterna: ”Latvia” Former Soviet Union Military Bases

160719_cold_war_tour-34

Naturen tar allt åter.

Vi gick in i de förfallna husen. Tittade på resterna av vad som fanns kvar i de sedan länge övergivna lägenheterna. Visst syntes det spår av att människor bott där, men Ryssen tog med sig precis allt när de hastigt lämnade i slutet av 90-talet. Anders som gått en bit längre bort vände sig om och frågade om jag kunde gissa när husen var byggda. Kanske på sextio-sjuttiotalet, svarade jag. Han pekade då på en husvägg lite längre bort, där man tydligt kunde uttyda ”1980” som var inmurat med rödaktiga tegelstenar i de vita tegelväggarna.

160719_cold_war_tour-31

Nybyggda fastigheter.

Längre upp på vägen kom vi fram till vaktkuren för missilbasen. Fler hus, en del inrasade, och vi fortsatte i hopp om att få se spår av missilsilos. Vi trodde oss vara nära när vi kom fram till en liten byggnad mitt i den lummiga blandskogen. En byggnad som vi föreställde oss måste ha varit sista säkerhetskontrollen innan tillträde till hjärtat av verksamheten. Men hur vi än letade och fantiserade stod det inga spår av silos att finna. Den enkla förklaringen torde ligga i att det inte fanns några då det alltså varit fråga om mobila raketavfyringsramper och inte silos, men det visste vi ju inte där och då. Nåja, besöket var inte förgäves. Intressant var det likväl. Och det skulle komma fler övergivna spökstäder längre fram under resan, och missilsilos också för den delen.

160719_cold_war_tour-26

A room with a view.

Efter den svettiga promenaden var det riktigt skönt att få sitta ner i sadeln igen. Eftersom det var olidligt varmt, gjorde fartvinden inte någon större nytta med att kyla ned oss. Men visst, bättre än att promenera i skogen med tusen blinningar som bet oss blodiga på händer och armar var det ju. Vi styrde nu norrut igen, tillbaka in till Ventspils för att tanka hojarna med bensin och våra camelbacks med vatten. Därefter skulle vi fortsätta på väg P124 upp till Irbenes radioteleskopstation, med ett gigantiskt radioteleskop passande nog. Det skall enligt uppgifter vara norra Europas största och det åttonde största i världen.
160719_cold_war_tour-42

160719_cold_war_tour-35

Irbene, norra Europas största radioteleskop.

Vid skylten som visade in till teleskopet svängde vi av P124:an och in på en ”betongplatteväg”. Vägen ledde fram mellan stora, övergivna höghus. Hus som en gång varit bostäder för de ryska militärer som tjänstgjort vid anläggningen. Spöklikt så det förslog trots den intensiva solen på den klarblåa sommarhimlen. Vågade inte tänka tanken på hur miljön skulle te sig en mulen, kulen, stormig höstdag med domedagshimmel. Jag insåg att den olycksbådande miljön hade fått Bergmans ”Det sjunde inseglet” att framstå som ett folklustspel.

160719_cold_war_tour-61

Cyklarna parkerades för andra gången under dagen precis intill ett kalla-kriget-objekt. Sidostöden sjönk förvånansvärt inte ner i den mjuka sanden som utgjorde parkering för besökande till radioteleskopet. Överallt tallar och timglassand. Det var ingen större tillströmning av turister, men vi var ändå inte ensamma. Ett par unga trevliga damer erbjöd sig spontant att ta en bild på Anders och mig där vi poserade vid våra cyklar. De verkade inte vara av den tjuvaktiga sorten och fick därför förtroendet att hantera våra kameror. De berättade att de var från Estland och var ute på en liknande resa som vi själva. De besökte alltså också gamla ryska, övergivna platser. De unga damerna färdades dock med bil.

160719_cold_war_tour-56

Spion eller turist?

Rester av taggtråd och staketstolpar av betong minde om tider som flytt, det kalla krig vars spår vi nu reste i. Grinden in till radioteleskopets omedelbara område var stängd. Nu gjorde det ju inte så mycket, vi fick se det vi ville och tog oss istället en välbehövlig kopp kaffe i gräset bredvid sanden. På vägen ut tillbaka till P124 stannade vi till bland de övergivna husen. Den sneda och gistna trägrinden in på området stod på glänt. Inte heller här var vi ensamma. Två par yngre killar och tjejer gick in genom grinden strax före oss. Innanför grinden stod en gammal vagnskarros av något slag som utgjorde bostad åt två män som bevisligen bodde bland de stora övergivna huskropparna. Lite skrämmande bara det. En hint om att klyftorna mellan fattig och rik fortfarande är större öster om Östersjön än väster om. Vi gissade att männen samlade metallskrot som de sedan sålde. En inkomst som vi misstänkte till viss del omsattes i någon form av destillat.

160719_cold_war_tour-71

Gates to hell?

De fyra ungdomar som också promenerade runt på området, hade kommit i slang med en av spökstadens två invånare. De bekräftade det Anders och jag redan kommit fram till angående anledningen till att de bodde på området. Grabbarna och tjejerna bar på en stege de letat fram, och frågade om vi var intresserade av att följa med dem. De skulle ta sig upp på taken till ett av husen. Do you really think that it is advisable, frågade jag. Yes, yes, Old Russian houses have really strong fundament, fick jag till svar. Okej, det var jag beredd att hålla med om. Så mycket kraftig armerad betong hade jag inte tidigare sett på en och samma dag. Jag tackade för det vänliga erbjudandet, men skyllde på tidsbrist, vilket i sig inte var någon lögn. Vi skulle vidare upp mot Kolka, den nordligaste byn ute på näset vid Rigabukten, Cape Kolka.

160719_cold_war_tour-74

Så långt bort, men ändå nära.

Väg P124 är en rak och fin väg som tog oss hela vägen upp till vårt läger för natten. Vi hade sedan tidigare bestämt att vi under den här resan inte skulle blåköra in på sena kvällen. Nej, under den här resan skulle det kopplas av. Detta innebar att slå läger senast sen eftermiddag, eller tidig kväll allra senast. Detta för att ha kvällarna till att koppla av med en kall öl tillsammans med kartor och att prata om upplevelserna under dagen som gått, och dagar som komma skulle.

Kolka Camping, idyllen i norra Lettland.

Vi passerade ortsskylten för Kolka och girade höger i rondellen, in på väg P131.  Jag som låg först stannade efter ett par hundra meter och frågade Anders om han hade koll på var campingen kunde ligga. Han pekade på en blå skylt med ett vitt tält femtio meter längre fram. Kan det vara där tror du, frågade han mig. Jag var benägen att hålla med om att det var värt att undersöka i alla fall.

160719_cold_war_tour-89

Stallade hästar.

Vi svängde in på Kolka camping och blev mötta av en ung kvinna som betraktade oss lite reserverat. Klart att två skäggiga äldre herrar på två hyfsat stora motorcyklar långt från semesterorter, bör betraktas med vaksamhet. Nu visade det sig att vi var harmlösa och endast sökte tältplats för natten. Det bar sig inte bättre än att det fanns rum att hyra till det facila priset av trettiosex euro, för två personer. För tio euro extra ingick också frukost.

Anders flinade när jag sa att jag nog kunde tänka mig rummet istället för tältet. Jaha ja, så mycket för hard core mc-semester alltså. Men vad fasiken, man skall ju inte plåga sig i onödan. Cyklarna stallades upp och vi etablerade oss i det trevliga rummet. Platsen, en idyll på den Lettiska landsbygden med prunkande rabatter, hästar i hagen och Östersjöns svalkande vatten endast hundra meter från huset. Vi var övertygade om att vi hamnat mitt i Bröderna Lejonhjärtas Körsbärsdalen.

Den unga kvinnan på campingen informerade oss om att det fanns en lanthandel trehundra meter längre bort. Hon sa att vi kunde gena över deras marker, genom grinden och ut på landsvägen igen. Efter den korta promenaden kom vi fram till byns affär och kunde botanisera bland jordnötter, solsalvor och öl. De övriga kunderna tittade lite försynt och nyfiket på oss. För visst var det väl så, att vi inte behövde påpeka att vi var utsocknes.

160719_cold_war_tour-87

Varmt ute, kallt inne.

Hittills hade vi bara träffat på idel glada och trevliga människor, ibland något reserverade men aldrig otrevliga. Kassörskan bakom disken blev vår första erfarenhet av den inte fullt så charmiga delen av befolkningen. Hon var inte otrevlig på något sätt, inte alls. Det var bara det att jag tänkte att detta måste vara kvinnan som gav den absoluta nollpunkten ett ansikte. Men vem vet, kanske är det jag som borde gå en charmkurs?

Väl tillbaka till vår logi lagade vi till en underbar måltid beståendes av bacon, röda linser och stekt ägg med tillhörande kall öl. Ovanpå det tog vi förstås kaffe på maten. Visst är det väl konstigt, att maten, kaffet och ölen smakar så otroligt gott när man är på semester, oavsett hur spartanskt man än har det. Eller är det just det som gör hela grejen. Jag menar, visst uppskattar jag bekvämlighet, men mer eller mindre lyxiga hotell tröttnar jag på långt tidigare än de miljöer jag här beskriver.

160719_cold_war_tour-97

Gates to heaven after a hot day in the saddle?

Bara hundra meter från vår bostad för natten låg alltså Östersjön. Bortom den lilla remsan av låga tallar kunde vi skönja vattnet. Vi krängde på oss badbyxor och tog våra ”ultralätta vildmarkshanddukar” och gick ner till stranden för att svalka oss i den ljumma tidiga kvällen. Solen var på väg ner men värmde fortfarande. (Ultralätta vildmarkshanddukar by the way, är sådana där handdukar som inte tar någon plats men det går fortare att springa sig torr än att använda.) Stranden med lika len sand som vid det tidigare besökta radioteleskopet sträckte sig till synes miltals åt bägge håll.

160719_cold_war_tour-96

Östersjön möter stranden vid Kolka.

Vattentemperaturen låg med all säkerhet över tjugo grader. Jag har sett att många som skall bada i havet gör pinan kort och kastar sig i utan att blinka. Jag å andra sidan skyller på klaff-fel och dålig blodcirkulation. Jag genomgår därför en lång och utdragen ritual som består av att fokusera på det stora ”pungdoppet”. Därefter jag går upp på tå för att fördröja det oundvikliga, att få kallt vatten på rygg och mage. När jag sedan kupat vatten i mina händer som jag stänker över mig på bröst och rygg, då först fyller jag mina lungor med luft för att undvika att fylla dem med vatten vid den häftiga inandning som uppstår när jag doppar mig. Men jösses vad skönt det var att svalka sig efter en lång och svettig dag både till fots och till hojs. Likt frustande sälar plaskade vi runt en stund i det underbara vattnet. Det oroande faktum att Östersjöns tillstånd är hotat var inget vi märkte av just där och då, utan lät oss utan dåligt samvetet njuta av svalkan.

160719_cold_war_tour-95

Badpojke på stranden.

Tillbaka till vår boning klädde vi om till civila kläder för en kvällsfika tillsammans med våra kartor. Vi hade redan nu börjat diskutera hur vi skulle ta oss tillbaka till Sverige. Tråkigt ämne men nödvändigt. Lite som att man någon gång skall gå till Fonus och diskutera vilka musikstycken man önskar på sin begravning. Som om det egentligen spelar någon roll. Vi bestämde oss för att skjuta upp beslutet någon dag. Vilken färja som skulle ta oss hem kändes i just detta ögonblick som något väldigt avlägset. Däremot enades vi om att dagen efter åka lite mer grusväg och att ta oss ner till Skrunda 1, den punkt på programmet som var en av resans höjdpunkter. Enligt information en hel stad övergiven och stadd i förfall, som vittnar om vansinnet i vår nutidshistoria bara för några decennier sedan. Mer om detta i etapp 3.

160719_cold_war_tour-99

Kaffe, pilsner och kartor.

Leave a comment