Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Hett i kalla krigets hjulspår… (etapp 3)

2016/08/03 , , Per Engström

Etapp 3, Torsdag 21/7

Frukost på Kolka Camping

Nej nu får det vara nog, vi måste ta tag i det här med Hard core camping, tänkte jag när jag vaknade i den sköna sängen jag betalat arton euro för för en natt. Inte kan vi komma hem efter en vecka och berätta att vi åkt runt och testat Baltikums alla sängar istället för att tälta och plåga oss på våra nya liggunderlag. Ingen coolhetsfaktor i det. Och som sagt, image är inget man skall ta lätt på. Att åka på Adventurehojar förpliktigar.

160719_frukost_ljusare

Frukost i det gröna serverades av campingens mor och dotter som gjorde flera vändor fram och tillbaka mellan huset och uteplatsen för att duka upp maten där vi satt. Frukosten som bullades upp bestod av omelett, bacon, ost, tomat, gurka, oliver, kaffe och hemslungad honung. Vilken frukost! Så fräscht och gott äter man bara på landsbygden när råvarorna inte färdats lång väg. Mätta och mycket nöjda gjorde vi oss ekonomiskt oskyldiga och sadlade upp. Klockan var väl ungefär kvart över nio när vi kom i väg. Men innan vi åker vidare vill jag bara säga, att jag kan varmt rekommendera Kolka camping för övernattning om du har vägarna förbi.

160719_cold_war_tour-103

Anders mätt, nöjd och….glad? ;)

Det fanns ytterligare en affär några hundra meter bortanför den vi besökt kvällen innan. Att handla vatten till våra camelbacks ingick nu i rutinerna och mitt experiment med kolsyrat vatten hade fallit väl ut. Kolsyrat vatten fick det bli även i fortsättningen eftersom man i början av senaste påfyllningen inte ens behövde suga i sig vattnet. Det var bara att bita på gummimunstycket och vattnet sprutade in i käften. Ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten. Anders camelback fick nog lite för mycket av det goda vid en laddning då vattendropparna från densamma vittnade om för högt tryck i blåsan.

Staden Kuldiga, en resa tillbaka i tiden.

160719_cold_war_tour-113

Den vackra tegelbron i Kuldiga.

Vi hade lagt ut rutten endast i grova drag men i alla fall beslutat att den skulle gå över Kuldiga. Vägarna dit visade sig vara precis så små och dåliga som vi hoppats på. Grusvägar och asfaltvägar om vartannat, slingriga och mycket skumpiga. Asfaltvägarna var i bra mycket sämre skick än grusdito. Hittills hade vi ju hoppats på mer grus än vad det faktiskt blivit. Kartorna vi hade nämnde inget om vägbeläggningen och vi gick endast på den minsta sorten vägar som angavs, regional roads. Alltså de vägar som var utmärkta med endast det tunnaste av tunna streck.

160719_cold_war_tour-154

En resa i tiden…

 

160719_cold_war_tour-133

Blomlådor och fönsterluckor i Kuldiga.

Den gamla delen av Kuldiga ligger vid floden Venta, ett av de många vattendrag vi passerade under vår resa. Det var dags att tanka igen och GPS:en ledde oss in till stadens centrum, uppenbarligen via en omväg då vi hamnade mitt bland gamla trähus och kullerstensgator. De smala gränderna fylldes av ljudet från två v-twinmotorer med slip on´s. Efter färden på de slingrande smala gränderna, kom vi slutligen ut i de nyare stadsdelarna och till en bensinmack. Med tjugofyraliters tank på hojen och relativt låg förbrukning behövde vi sällan tanka mer än tio-tolv liter åt gången. Men eftersom man inte visste när nästa tanktillfälle skulle dyka upp och man börjar bli till åren kommen körde vi konsekvent med fegtankning.

160719_cold_war_tour-151

Mycket vatten har runnit under broarna i staden.

Det började bli hög tid för kaffe och vi beslöt att vända tillbaka samma väg vi kommit, genom den gamla bebyggelsen och återigen över den vackra valvbron av tegel där vi kommit in till staden. Vi hade noterat att det låg en liten servering vid det bortre brofästet och parkerade våra cyklar där. Två koppar kaffe beställdes och avnjöts i lugn och ro. Innan vi åkte vidare passade vi på att ta en promenad i den gamla och vackra miljön. Besöket i staden var närmast som en resa tillbaka i tiden. Att gå bland de låga trähusen och i de smala gränderna går inte att i ord beskriva och måste därför upplevas för att förstås till fullo.

160719_cold_war_tour-135

In på bakgården.

 

160719_cold_war_tour-132

En av Kuldigas smala gator och trånga gränder.

Med all snickarglädje, alla fönsterluckor och blomlådor var det som att gå i ett museum. Tiden verkade ha stått stilla sedan husen byggdes och vi kände att vi var utomlands på en plats vi troligen inte skulle komma tillbaka till. Jag vet inte om det var temat vi valt för vår resa, men många gånger under veckan passerade arkivbilder från andra världskriget för mitt inre. Jag kunde höra Hans Villius röst kommentera gamla svartvita dokumentärfilmer, se tyska och ryska soldater marschera genom städerna och landsbygden.

160719_cold_war_tour-138

Porten står på glänt.

Kan det måhända bero på att så mycket i våra tillfälliga omgivningar fortfarande såg ut som något från fyrtiotalet, eller ännu äldre för den delen? Så orört och genuint levande. Med detta påstående vill jag inte verka förmer eller nedvärderande. Tvärtom var det en lisa för själen att få uppleva dessa miljöer där tiden stannat. I en tid av terrorism, snabb förändring, höghastighetståg och annan dårskap som sägs komma frälsa oss från allt ont på jorden, kändes det skönt att få lite distans till det som händer runt omkring oss på hemmaplan.

160719_cold_war_tour-127

Takkupor i Kuldiga.

Vi lämnade strax Kuldiga bakom oss och styrde mot nya äventyr. Det var inte utan att vi kände att vi skulle ha kunnat tillbringa någon kväll på en uteservering i den ljumma sommarkvällen. Men tiden var knapp och mycket stod åter på agendan. Kanske att jag en dag kommer läsa mina anteckningar igen och låta mig inspireras till ett återbesök.

Skrunda 1, ett monument över ockupation och kalla kriget.

160719_cold_war_tour-155

Skyltarna som visade in till anläggningen.

När vi insupit atmosfären av något från det förgångna i Kuldiga fortsatte vi vår färd ner mot Skrunda, i runda slängar tre mil söder om Kuldiga. Skrunda 1 (56° 43′ 0″ N, 21° 59′ 0″E) ligger någon halvmil norr om staden Skrunda. Det var ryssarna som byggde staden 1963 och eftersom det redan fanns en stad som hette Skrunda fick den ryska militärförläggningen och radar stationen helt enkelt heta Skrunda 1. Följ länken om du vill veta mer om Skrunda 1. Staden övergavs i en hast 1998 och tömdes då på allt av värde.

160719_skrunda_entre_anders

Den välkomnande entrén vid Skrunda 1.

Jag måste tyvärr här och nu erkänna att jag är mycket dåligt bevandrad i vår nutidshistoria och det kalla kriget. Jag önskar att jag i detalj vore mer insatt i hur detta ”fenomen” uppstod, tiden efter andra världskrigets slut, ryssarnas ockupation av Baltikum, samt Glasnost och nedrustningen. Får nog överväga att ta en crash course i ämnet.

160719_kartor

Områdeskarta över Skrunda 1.

Anders hade berättat, som jag skrev i etapp 1, att skyltningen var knapphändig i de länder vi skulle besöka. Det påståendet var något vi upplevde konsekvent. Detta till trots hittade vi fram till den stora spökstaden. Några enkelt hopkomna skyltar förkunnade att vi kommit rätt. Visserligen körde vi först in på fel avtagsväg men vårt misstag var lätt att korrigera. Nästa avfart i riktning mot Skrunda var den rätta och den vid det här laget bekanta betongbeläggningen på vägen, vittnade om att vi närmade oss en militär anläggning.

160719_cold_war_tour-158

Ödsligt och övergivet.

Efter en kort sträcka på avfartsvägen kom vi så fram till den ödsligaste plats jag någonsin beskådat. Nu först började jag få en obehaglig känsla av vad det kalla kriget inneburit. En hel stad, ett gigantisk monument över ockupation och förtryck låg framför oss. Likt för länge sedan döda ögon gapade hundratals svarta, tomma fönsteröppningar mot oss. Krossade glasrutor, här och var fladdrande gardiner, och ungskog som börjat ta husen i besittning var en skrämmande syn. Här hade rysk militär personal för inte så länge sedan bott och utfört sitt dagliga värv. Mitt i ett land de ockuperat.

160719_skrunda_ljusare-2

Hundratals fönsteröppningar gapade tomma mot oss.

 

160719_cold_war_tour-175

Another room with a view.

 

160719_cold_war_tour-182

Även här fanns en gång barn med spring i benen.

Det fanns gott om lediga parkeringsplatser framför grinden in till området. Föga välkomnande skyltar med ordet STOP satt på bägge grindhalvor. Mitt försök till trevlig hälsning besvarades med tystnad från den unge mannen utanför vaktkuren och ett dovt grymtande från damen som satt inne i kuren för att ta betalt av oss turister. Vi blev pungslagna på fyra euro per person i inträde. Staden har alltså ägts av Ryssland och efter flera turer övergått i den Lettiska statens ägo. Först på senare år har man insett turisters intresse för monumentet och tar nu en entréavgift på fyra euro per person.

160719_cold_war_tour-190

Fönster i lekskolans kök.

Vi betalade våra fyra euro till den bastanta och respektingivande kvinnan i vaktkuren. Det sedvanliga formuläret fylldes i med våra personuppgifter och i gengäld fick vi en skiss över området. Av skissen blev vi varse att vi i och med att vi gick in på området vistades där helt på egen risk. De regler som nämns på kartan, kom vi aldrig underfund med vad de innebar. Funderade också på hur mitt försäkringsbolag skulle reagera på en eventuell anmälan om skada ådragen inne på en före detta rysk militärbas i Lettland.

160719_cold_war_tour-196

En av salarna i Skrundas lekskola.

Staden hade allt som en stad behöver för att fungera. Bostadshus, sjukhus, lekskola, skola, affär, hotell, fängelse, kontor, verkstäder, panncentral, m.m. Det kändes minst sagt konstigt att vistas bland byggnaderna i staden som ligger mitt ute i den Lettiska skogen. En skog som till största delen består av björk och gran. Som mest bodde här femtusen människor. Soldater, vetenskapsmän och tekniker som alla hade till uppgift att sköta den radaranläggning som byggts för att tidigt varna Ryssen för hot från omvärlden.

160719_cold_war_tour-193

Väggdekoration i lekskolan.

Det var oundvikligt att fundera över hur det var att som barn växa upp i en miljö som denna. Men det kanske inte är konstigare än så att om man inte vet om något annat har man inte ont av det. Får man bara kärlek från sina föräldrar så kanske allt ändå är bra. Så länge man är barn och inte är medveten om att det finns en värld utanför lekplatsen och bortanför huset där man bor.

160719_cold_war_tour-195

Anders fotograferar väggdekoration i lekskolans lokaler.

 

160719_skrunda_ljusare-9

Hit men inte längre. SIB-övning med Lettiska militärer.

Under tiden vi gick omkring i ruinerna, på egen risk, kom en soldat fram till oss och informerade om att det pågick en militärövning inne på området. Det övades strid i bebyggelse. Han sa att det skulle skjutas en del, men att det endast var lösa skott. Vi tackade honom för informationen, speciellt det sistnämnda och fortsatte att utforska byggnaderna. Med kamerorna i högsta hugg fotograferades stort som smått när det plötsligt small till utav h-vete bakom ryggen på oss. Ljudet av smattrande k-pistar ekade i trappuppgången och mellan husen. Jag skulle ljuga om jag sa att vi inte blev rädda utav bara attans. När den värsta chocken lagt sig började vi förstås skratta åt vår reaktion och påpekade ljust att det var tur att vi ändå var förvarnade.

160719_skrunda_ljusare-10

Main street in Skrunda 1.

Promenaden fortsatte in och ut ur husen. Någon gång emellanåt stötte vi på övande militärer och andra besökande. Bland besökarna, då vi kunde höra språket när de talade med varandra, förstod vi att få människor från västligare delar av Europa tog sig till platsen. Vi hade inte hört varken engelska, tyska, holländska, franska eller något annat språk än det inhemska på flera dagar. Inte utan att man började känna sig både lite ensam och en aning avsides. Men å andra sidan, det var ju lite det som var hela grejen, typ.

160719_skrunda_ljusare-12

Hotellets övre foajé.

På frågan om vi fick fotografera soldaterna blev svaret nekande. Om detta berodde på annat än att de inte ville vara med på bild eller ej kan jag inte uttala mig om. Men en bild på ryggtavlan av en av de övande kunde väl ändå inte skada tänkte jag och ställde in kameran på stealth mode för att ta en bild så där lite i smyg. Obstinat är jag av födsel och ohejdad vana. Hoppas bara att jag inte riskerar något i och med publiceringen här.

160719_skrunda_ljusare-11

Not allowed to photograph the soldiers.

Efter ett tags ruinsafari blev det till slut lite upprepning. Inte så att det blev ointressant, men Anders och jag började mer summariskt titta igenom lokalerna. Det fanns liksom inte tid till att gå igenom varenda vrå i en stad som en gång hyst femtusen människor. Vi stannade endast upp vid saker som bröt av från det övriga. Sjukhusets entre och korridorer med alla utspridda gasmasker var ett sådant ställe. Men eftersom alla lokaler var mer eller mindre rensade på föremål, var det som sagt endast tomma förfallna byggnader. Fantasin fick liksom ingen hjälp på traven. De få skyltar som fanns gav oss av förklarliga skäl heller inte mycket information då vi båda är rätt skrala på det kyrilliska alfabetet.

160719_cold_war_tour-212

Receptionen i Skrunda sjukhus.

 

160719_skrunda_ljusare-16

Sjukhuskorridor.

 

160719_cold_war_tour-217

Sjukhussäng med gasmask.

Det var först när vi kom in i officersklubben som det blev lite avbräck i monotonin. Jag hade sett en bild från staden tidigare under veckan och kände snart igen mig. När vi kom in i gymnastiksalen hittade vi så äntligen de efterlängtade skyltarna. Tydliga tecken på den tidigare verksamhet och vad som ägt rum i lokalerna. Plötsligt blev närvaron av ockuperande makt mer påtaglig. Inte så svårt att föreställa sig den hierarki och disciplin som måste ha rått i  staden när den fortfarande var bebodd.

160719_cold_war_tour-240

Officerarnas gymnastiksal.

 

160719_skrunda_ljusare-20

Officerarnas gymnastiksal.

Skillnaderna mellan officerarnas och soldaternas klubbar gick inte att ta miste på. Biosalongen i officerssalongen var större och hade varit långt mer påkostad. Entréerna till de båda lokalerna skiljde sig förstås också åt. Vid dessa byggnader skenade fantasin iväg och vi började i större utsträckning kommentera det vi såg. Vi gick hela tiden i par men under de timmar vi vistades inne på området passerade långa perioder av behaglig tystnad. Tystnad som behövdes för att i ostörd och egen takt kunna ta in alla synintryck. Men just rekreationslokalerna för militärerna, hög som låg, triggade fantasin. Vilka filmer hade man sett i biosalongerna, vilka böcker hade lästs och vilka fester hade man inte haft. Kanske hade man banketter till Lenins ära och visst måste kärleken ha spirat även i detta betonggetto.

160719_cold_war_tour-249

Fasaden på soldaternas mäss.

 

160719_cold_war_tour-251

Soldaternas mäss.

Vad kunde väl vara tydligare tecken på rysk närvaro än väggmålningarna inne i de menigas klubb? Målningar som visade på stora och ärofyllda ryska historiska händelser. För att inte tala om porträttet på den som av så många ansågs (anses?) vara störst av dem alla; Lenin. Lite konstigt kan man väl ändå tycka, att ingen enda hade uttryckt sin åsikt i form av kommentarer klottrade över hans välkända nuna.

160719_cold_war_tour-261

Den en gång så tjusiga entrén till soldaternas mäss med Lenin på piedestal.

Jag visar nedan ytterligare några bilder från området, men lämnar de okommenterade förutom bildtext. Syftet med min reseskildring är inte att göra en djuplodad politisk analys av den skrämmande historia som utspelats alldeles nyligen, alldeles inpå knuten. Därtill har jag som sagt alltför dåliga kunskaper. Nej, min avsikt med denna serie av inlägg är precis som jag tidigare skrivit, att göra en reseskildring med mina och Anders iakttagelser och reflektioner av det vi tagit del av under vår resa.

160719_skrunda_ljusare-25

Panncentralen.

Självklart hoppas vi att du kanske i viss mån finner inläggen intressanta och inspirerande. Kanske de kan vara till någon hjälp i din egen planering av nästa hojsemester, eller om du väljer att färdas med bil. Men efter att ha varit på en av de mest gudsförgätna platser på jorden, för det tror jag Skrunda 1 kvalar in som, kommer jag få svårt att tänka på staden utan att göra jämförelser i andra sammanhang även på hemmaplan.

160719_cold_war_tour-275

En vaktkur nu placerad på marken, tidigare med utsikt över området.

 

160719_cold_war_tour-278

Betongglasfönster i ett förråd.

 

160719_cold_war_tour-281

Förrådslokaler med dubbla taggtrådsstängsel runt om.

 

160719_skrunda_ljusare-17

Entrén till affären.

 

Berghof, lyxig camping…igen!

Efter en lång dag i sadeln och promenerandet inne i den övergivna militärstaden, var det dags att välja plats för övernattning. Men först körde vi in i Skrunda och stannade vid en butik för att köpa vatten, ägg och bacon. Den mat som kommit att bli vår standardkost. På menyn stod också röda linser med tonfisk i olja. Det blir lite som pölsa och är helsmarrigt, jag lovar. I alla fall om man är hungrig och bor mitt ute i naturen. Under tiden Anders var inne i butiken kom en lätt överförfriskad gentleman fram till mig. Han visade stort intresse för våra motorcyklar. Han visade också stort intresse för min eventuella ekonomiska givmildhet.

160719_cold_war_tour-297

Baksidan av huvudkomplexet på campingen.

Jag gick på magkänsla och den sade mig att det inte kändes rätt att ge honom pengar för att spä på hans tillstånd av rusighet. Kalla mig gärna för snål, men det har liksom inte med saken att göra. När han frågade om jag hade cigaretter gav jag honom istället en snus då jag inte röker. I sista stund hann jag förklara att han inte skulle svälja portionssnusen, utan endast lägga upp den under överläppen.

Han verkade nöjd och lommade iväg efter ett tag då vår konversation var något haltande. Strax därefter kom Anders tillbaka och vi trodde oss veta på ett ungefär vartåt vi skulle. Men först fyllde vi upp våra camelbacks eftersom allt vatten gått åt under dagens promenerande. På kartan var campingen utsatt och det återstod nu att se om skyltningen höll måttet. Den skulle ligga någon mil utanför Skrunda och var utmärkt som nummer 17, Piena muiza-Berghof. Enligt vår turistkarta vi fått av den trevlige värden på hotell Portoss i Ventspils, hade campingen precis allt. Femstjärnig alltså, allra minst.

160719_cold_war_tour-291

Berghof Hotell.

Med osviklig precision hade man lyckats minimera skyltningen även till denna camping. Vi åkte förbi avfarten och vände. Resonerade oss fram till att det ändå måste vara den avtagsväg vi nyss åkt förbi. Från det håll vi nu kom såg vi en oansenlig skylt som skulle kunna tolkas som någon form av hänvisning till en camping. På den nyss inslagna vägen körde vi inte lång bit innan jag bromsade in och körde in till kanten. Jag låg först för en gångs skull och tyckte mig känna igen ett namn på en av skyltarna. Det var inte campingens namn jag sett, det var ett ortsnamn jag fick för mig låg i dess närhet.

Vi vände alltså ånyo och svängde in på grusvägen som ledde oss in i en storslagen allé. I slutet av allén tornade en slottsliknande byggnad upp sig och framför den magnifika byggnaden stod både BMW, Audi och Mercedes, var och en av bilarna dyrare än två årslöner för mig. En samling festklädda människor gjorde det uppenbart att vi hamnat mitt i ett bröllop. Kan inte annat än säga att vi kände oss en aning bortkomna bland gästerna som verkade ligga en bit ovanför medel-lettens normala lönegrad. Var det verkligen det här som var campingen? Vi klev av cyklarna och promenerade runt till olika byggnader utan att hitta något som kunde tyda på att vara campingens reception.

160719_cold_war_tour-294

Bästa sittplatsen i dag.

Till slut vågade vi oss förbi bröllopssällskapet och frågade det festklädda paret på slottstrappan om det fanns någon reception i närheten. De svarade jakande och pekade in i byggnaden vilken de stod utanför. Vi gick in genom den stora porten och kom in på det som var hotellets reception. Ett stort rum med äkta mattor, ekboasering och tunga ekmöbler. Inte som den vanliga disken på STF´s anläggningar alltså. I ärlighetens namn var vi väl lite oroliga för att få avslag på vår fråga om tältplats. För nu hade vi beslutat oss för att det skulle tältas.

160719_cold_war_tour-300

Beviset för att packväskor kan explodera.

Eftersom vi båda köpt nya liggunderlag för dyra pengar måste ju dessa provas, på riktigt som våra politiker säger. Kunde ju inte komma hem med liggunderlagen ouppackade. Den unga kvinnan i receptionen verkade en aning förlägen precis som kvinnan på föregående camping. Jag vet inte vad det var som försatte kvinnorna i detta tillstånd, men kanske det beror på språket. Knappast för att man bländar med sin skönhet. Men det blev jag faktiskt en smula förvånad över under resan, att den yngre generationen inte talar mer engelska än de gör. Kanske det också är skillnad på inåt landet och ute vid kusten? Nästa gång skall jag se till att ta med en parlör, för även om jag inte kan uttala orden kan jag ju alltid peka på det jag vill ha sagt.

Vi blev som så ofta tidigare trevligt bemötta och gjorde oss förstådda alla tre. Den unga kvinnan visade oss det nybyggda servicehuset. Ljusa och fräscha toaletter och duschar, och taket fyllt med…heliumballonger. Servicehuset användes för tillfället som garage för de ballonger som skulle släppas iväg till brudparets ära under kvällens festligheter. Lite orolig förklarade hon att vi kanske skulle bli störda av festen senare på kvällen, samt fåren som gick och betade i hagen bredvid. Vi lugnade henne på bägge punkterna och sa att varken bräkandet från hungriga får eller skrålandet från bröllopsgäster skulle utgöra några problem för oss.

160719_cold_war_tour-299

Med aphängarstyre får man plats med ett par kalsonger till.

Under tiden vi gick runt och inspekterade ägorna blev vi attackerade av några av de stiligt klädda bröllopsgästerna. Det där med attackerade skall tas med en nypa salt. Det handlade faktiskt bara om att glada, uppsluppna unga människor ställde en hövlig fråga. Vi blev också snart varse vad det hela handlade om, nämligen att det ingick i bröllopets lekar att låta sig fotograferas tillsammans med en motorcyklist, vilket ingick i någon sorts tävling. Inte helt olikt våra egna festtraditioner med andra ord. Som tillfälliga gäster i deras land ställde vi självklart upp som modeller för att dra vårt strå till stacken. Kanske skulle vårt bidrag leda till en lyckad kväll för de som vågade fråga, och resultera i att de kammade hem både ära och berömmelse under kvällen.

160719_cold_war_tour-301

Hmm..tror det saknas en nypa salt?

Efter fotosessionen valde vi en strategisk plats för vårt tält, alldeles intill fårhagen. Inom några minuter var vårt läger etablerat för natten. Trangiaköken kom fram och en underbar måltid tillagades i skymningen. Vanan trogen hade vi förstås tidigare under kvällen tagit en parkeringsöl i baren på hotellet. Det var samma tjejer som serverade ölen, som tagit emot oss när vi anlände.

160719_cold_war_tour-298

Camp Berghof during CWT.

Tydligen var det var något problem med öltappen då ölet hela tiden skummade något kopiöst. Det tog en kvart för dem att tappa upp två sejdlar åt oss. Den ene tappade öl medan den andre öste skummet ur sejdlarna med en sked. Vi beklagade att vi tog tid från deras andra jobb med att serva bröllopsgästerna, men de hävdade att det inte alls var något problem. No problem at all, svarade de. The bar is open until nine, fyllde de i.

Det kan nog vara så att de hade flextid, för en kort stund efter vår andra öl, kom en av tjejerna och meddelade att baren nu var stängd, en bra stund innan tidigare angivet klockslag. Vi hade svårt att känna upprördhet över detta faktum och sa att vi var mer än nöjda som det var. Kan nog tänka mig att de fått order från det surmulna ansiktet som stirrade på mig med tom blick, när jag efter första ölen stack ut huvudet i köket för att försynt fråga om servering av en andra öl…

160719_cold_war_tour-302

Dagboksskrivande i kvällningen.

Det var nu hög tid att krypa ner i sovsäcken. Alla fuktiga kläder hade hängts upp över styret och på andra strategiskt placerade upphängningsmöjligheter. Frågan var bara om det skulle börja regna, det låg liksom lite i luften. Men nej då, det blir nog inget regn bedömde vi. Strax efter att vi krupit ner i våra sovsäckar hördes de första regndropparna mot tältduken. Det var bara att ta sig ur kokongerna och ut ur tältet för att samla in kläderna som hängts på tork. Femtioåriga gubbar som tar sig ut ur ett halvmeterhögt tält är säkert en rolig syn…för ungdomar.

Med många intryck under dagen att smälta somnade vi ganska snart in. Jag vet inte om vi stördes något speciellt av fåren under natten. Jag sov nämligen. Det är snarare troligt att fåren hölls vakna av två snarkande motorcyklister som kommit på besök från andra sidan Östersjön och som valt att slå läger just precis där, i utkanten av deras domäner. Snart dags för etapp 4.

 

 

 

 

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.