Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Hett i kalla krigets hjulspår…(etapp 9, sista etappen)

2016/08/24 , , Per Engström

Jag vaknade mitt i natten, på väg hem till Sverige med m/s Stena Vision. Vet inte om det var av andnöd, av att jag badade i svett, eller av att det var knäpptyst i hytten. Ventilationen hade stannat. Men visst är det typiskt, eller hur? Den varmaste sommaren i mannaminne och vi hade svettats oss runt östra Europa. På grund av detta hade jag fått värmeutslag på benet och så stannar inredningsventilationen på sista etappen. Orkade först inte bry mig utan vände mig bara om för att försöka sova trots att jag var sjöblöt av svett och led av syrebrist.

Efter en stund insåg jag det lönlösa i mitt försök. Tände kojlampan, klädde på mig och gick ut i båten för att försöka felanmäla. Då receptionen visade sig vara stängd fick jag till slut fatt på vaken nattpersonal som informerade mig om att det bredvid receptionsdisken fanns en telefon för felanmälningar. Telefonen fungerade och jag fick kontakt med en person som lät meddela att de skulle göra vad de kunde för att få igång ventilationen igen. Så nöjd jag nu kunde bli återvände jag till till hytten och lade mig tillrätta. Efter bara en liten stund knackade det på hyttdörren. Utanför stod en vaktman och jag sa samma sak till honom som jag sagt till personen i telefonluren.

160719_cold_war_tour-744

Alternativ 1 i Kalmar.

Vaktmannen, trevlig och korrekt på alla vis, tittade lite trevande på termostaten i hytten. Jag påpekade att det inte var den det var fel på utan att det var fläkten som stannat. Han sa att det verkade som jag visste vad jag talade om och det låg något i hans påstående. Jag är långt ifrån fullärd, men efter trettiofyra år till sjöss i maskin hör jag när en fläkt stannat, det gör jag.

Den unga mannen sa att han skulle tala med ansvarig och hoppades att felet skulle kunna åtgärdas. Det gör vi också annars får vi väl skicka ett mail till Stena när vi kommit hem, svarade jag utan att vara otrevlig eller irriterad. Jag påpekade också att det med största sannolikhet var många fler hytter än vår som var utan syre. Oftast försörjer ju en fläkt hela sektioner med många hytter och risken är att ni annars kommer få fler klagomål, lade jag till. Allt sagt i en fortsatt vänlig, om än aning trött ton.

Mannen gick sin väg och jag gick till kojs igen. Efter tio minuter en kvart kunde jag höra ljudet från ventilationen. Hytten blev åter syresatt och jag somnade om. Vi sov nu gott ända till det att utropet om förestående ankomst hördes i PA-systemet. Nu var vi snart i Sverige och redo för de sista milen innan vi kunde parkera cyklarna hemma i våra garage igen.

160719_cold_war_tour-746

Hondas färger, men ändå inte…

 

160719_cold_war_tour-745

Slitna TKC80?

 

Sista måltiden.

Trötta steg vi upp och gjorde oss presentabla inför frukosten. Efter den obligatoriska tjurrusningen till frukostbuffén lät vi oss väl smaka av det Stena Line hade dukat upp för oss passagerare. Inte gick frukosten upp mot Hotel Krasicki i Lidzbark Warminski, men fullt i linje med vad man kan förvänta sig av en normal frukostbuffé ombord på en reguljär färja. Mätta lämnade vi snart restaurangen och gick tillbaka till hytten för att svida om till reskläder och få ihop vår packning. Vi hann inte mer än att bli klara förrän det förkunnades att bildäcket öppnats.

På bildäck var det visserligen trångt, men inte omöjligt att ta sig fram till cyklarna. Många av motorcyklisterna hade redan hunnit ner till sin cykel och börjat packa för debarkering. Vi stod längst akterut på babordssidan men redan efter en kort stund blev en fil på styrbordssidan tom och de första motorcyklarna kunde börja rulla av. Vi som rullat på först rullade nu av sist.

Efter en vecka i över trettio graders värme var det med en underbar känsla jag kände den höga, klara och lite svala luften slå emot oss när vi rullade ut på rampen. På bildäck hade det varit lika varmt och kvavt som när vi lämnade Polen kvällen innan. Första stoppet på svensk mark blev bensinmacken en bit bort för att fylla på våra vattenförråd. För egen del tänkte jag mer eller mindre sträckköra de dryga trettio milen hem till Norrköping. Anders som hade ytterligare cirka trettiofem mil hem till Orsa, planerade att göra ett stopp på lantstället i Kaggebo, några mil söder om Norrköping.

160719_cold_war_tour-747

Vill ha…

Vi kom strax ut på E22:an och drog på, Anders i täten och jag bakom. Färskt i minnet låg Anders krånglande cykel. Skulle den hålla hela vägen hem eller skulle den plötsligt lägga av? Vi låg i laglig hastighet och problemen med den hackande motorn verkade vara ett minne blott….i ett par mil. Problemen blev nu än värre och kom tätare och i lägre farter. Vi svängde därför av E22:an in på mindre vägar och stannade för att diskutera kring saken. Av samma orsaker som tidigare ville Anders inte köra på större vägar och vi beslutade att ta småvägar till Kalmar. Väl där skulle vi försöka få tag på en karta med mindre vägar utmärkta för att snirkla oss hem utmed kusten.

Det var länge sedan jag bodde i Kalmar. Det var i början av åttiotalet och jag gick på Lars Kaggskolan när jag läste andra året på gymnasiet. Sedan dess har det hänt en del och stadens infarter har förändrats en smula, minst sagt. Trots att jag inte kände igen mig hade jag på känn att den väg GPS:en ledde oss in på skulle sluta mitt ute i ingenstans. Och mycket riktigt, bakom flygfältet någonstans blev det stopp.

160719_cold_war_tour-752

Många motorcyklar som väntar på service hos Alternativ 1 i Kalmar.

Jag hade nu kommit till den punkt då jag började känna en viss frustration över vår situation. Med en krånglande motor som kunde lägga av när som helst och en GPS som konstant ledde oss in på villospår skulle jag inte var i Norrköping förrän till sen höst. Lite undrande frågade jag Anders om han inte övervägde att ta bärgare hem då situationen såg ut som den gjorde. Han svarade att han hade full förståelse för att jag drog vidare hem i egen takt. Jag svarade att så kunde jag ju inte göra, att det inte kändes rätt att lämna honom i ovisshet och i sticket. Efter en liten stunds ytterligare diskuterande fortsatte vi alltså på vår redan inslagna linje, att hitta en karta och försöka med småvägarna.

 

Alternativ 1, det rätta alternativett.

Då GPS:en konstant ledde oss fel tog jag nu täten. Tänkte som så att om den eller jag kör fel spelar ju liksom ingen roll. Strax hade vi kommit in till Kalmar, inte centrum men precis i utkanten av staden, och det var då jag såg den. Den brinnande busken, i form av en stor HONDA-skylt. Det såg ut att vara en välsorterad hojbutik med verkstad och visst var det väl värt ett försök i alla fall. Jag svängde runt i nästa rondell och styrde in mot Alternativ 1, som butiken heter.

Vi parkerade i solskenet utanför och klev in i butiken. Jo då, det visade sig vara en riktigt välsorterad MC-butik med stor verkstad och personal med gediget kunnande därtill. Vi blev mycket trevligt bemötta och fick direkt god kontakt med personalen som trots fullt upptagna med servande av ett flertal cyklar, tog sig tid att lyssna på vår berättelse om den strulande cykeln utanför. Frågor och teorier om orsaken till våra problem berörde allt det jag och Anders redan avhandlat. En av killarna sa att, så fort han var klar skulle ta sig en kik. Under tiden blev vi bjudna på kaffe och fick varsin mugg i handen av en trevlig yngling. Självklart kom ju vår resa på tal under tiden vi väntade och väntetiden upplevdes som en mycket angenäm stund. Jag menar, vi var ju trots allt på semester.

160719_cold_war_tour-748

Försäljare och mekaniker, allt i ett, felsöker Anders cykel.

Så snart killen som höll på med att byta däck på en cykel var klar, gick vi tillsammans ut för att se på Anders cykel. Det tog inte lång tid honom att konstatera felet. I det att han drog lite i slangarna runt bränslepumpen lossnade nämligen en av dessa, närmare bestämt vakuumslangen. Den förre ägaren hade tydligen inte fått till det helt rätt med kopplings- och slangdimensioner när han bytt bränslepump. Vi visst ju inte med bestämdhet om det var detta som orsakat problemet, men var alla tre ändå rörande överens om att det faktiskt var denna lilla ”skitsak” som faktiskt var roten till allt det onda.

Under tiden som vi blev ”betjänade av vår mekaniker” frågade han oss om vi hade provat den nya ”Affen”. Honda släppte ju som bekant en ny Africa Twin i och med 2016, första modellen sedan 2003. Vi svarade nekande på frågan båda två. -Jamen då så, då är det ju på tiden att ni gör det, sa meken. -Ta den här, sa han och klappade på sadeln på ett demoex. Jag rullar ut den här och den nya BMW F800 GSA:n där borta, så får ni testa och jämföra två cyklar i samma segment. Anders och jag tvekade lite, så där som man gör när man inte har tid eller har tusen andra ursäkter. Men vid närmare eftertanke kom vi på att vi faktiskt inte hade några hållbara ursäkter alls. Varför i hela fridens namn skulle vi inte ge oss ut på en provtur med de nya democyklarna? Vi hade ju som sagt semester och hade rätt gott om tid på oss.

160719_cold_war_tour-749

Det talades mycket MC hos Alternativ 1.

Cyklarna rullades ut ur butiken och en av kunderna som var på besök för tillfället, och dessutom verkade minst sagt hemmastadd, tillfrågades om han inte kunde visa oss på en runda som skulle passa för ändamålet. Vi gav oss av alla tre, ut på en slinga med idel små, krokiga vägar bland böljande sädesfält, åkrar och gårdar. Det var svårt att sluta le. Jag som anser min Affe från -98 vara kronan på verket när det gäller motorcyklarnas utveckling, var tyvärr tvungen att erkänna att köpbegäret väcktes. BMW:n kändes lite följsammare, medan Hondan behövde lite mer engagemang i kurvorna. Sittandes på Africa Twinnen utvecklade jag en mycket egocentrisk världsbild i det att jag alldeles glömde bort min gode vän Anders för en stund. Kanske han också ville prova Hondan? Efter att ha blivit påmind genom ivrigt signalerande stannade vi för att byta cyklar med varandra.

Vi körde tillbaka till Alternativ 1´s bakgård där vi parkerade och klev av. När vi tog av hjälmarna var det svårt att dölja våra fånflin som stoppades upp av öronens placering. -Du visste vad du gjorde när du övertalade oss att ta en provtur, sa jag till försäljaren när han frågade vad vi tyckte om cyklarna. Vi nämnde också våra personliga reflektioner över skillnaderna i cyklarna och han kunde bara hålla med i våra konstateranden.

Anders cykel var klar för provkörning och han gav sig av på en provtur. Nu återstod att se om vi skulle komma fram till våra mål under dagen, eller om vi skulle få fortsätta krypköra utmed små oansenliga vägar. Det började ju trots allt kännas som behovet av upplevelser var lite på upphällningen. Medan Anders drog iväg stannade jag kvar och pratade med den trevliga personalen på Alternativ 1, om motorcyklar och annat som hör livets nödvändigheter till.

Efter halvtimmen ungefär, rullade Anders in på parkeringen igen. Lite spänd iakttog försäljaren Anders ansiktsuttryck när han kom in genom dörren. Sin vana trogen höll Anders god min, fullständigt neutral enligt mig, kanske en aning bister enligt andra. Jag förstod med en gång att försäljaren tolkade Anders uppsyn som något negativt. Jag å andra sidan, konstaterade bara: -Jaha ja, hojen funkade bra ser jag. Anders kostade på sig ett kamouflerat leende och bekräftade att hans långvariga, intermittenta motorproblem nu äntligen var ett minne blott.

160719_cold_war_tour-754

Africa Twin, modell 2016, utanför Alternativ 1.

Tänk ändå, en sån liten skitsak va. Synd att vi inte kom oss för att rycka mer i slangarna själva. Men så är det ju med allt, det är enkelt när man vet svaret. All heder och ära åt Alternativ 1 som på ett så förtjänstfullt sätt bemötte oss med trevligt prat, kaffe och god service. Och det säger jag bara, om jag någon gång i framtiden beslutar mig för att köpa en ny Honda Africa Twin, ja då åker jag de tjugofyra milen söderut, ner till Kalmar och köper hojen där. För egen del är Alternativ 1, precis vad de heter när det kommer till Honda motorcyklar.

Nu återstod inte annat än att avsluta den spännande resan vi varit ute på i en dryg vecka. En vecka fylld med ryska spökstäder, ryska missilbaser, tyska WWII-bunkrar, camping i slott och koja, glada människor, mindre glada människor och mycket, mycket mer.

 

Sista biten.

De sista tjugofyra milen hem till Norrköping avverkades på E22:an utan något värt att berätta om. För egen del kände jag att jag ville komma hem så tidigt som möjligt då andra utflykter, redan dagen efter, stod på agendan. För Anders del innebar sista biten av resan ett stopp i Kaggebo och att dagen efter åka upp till Orsa. Vi skiljdes åt vid macken i Valdemarsvik där vi tankade upp våra cyklar och camelbacks för sista gången under resan.

160719_cold_war_tour-751

Jag gillar min Honda, men en BMW är ju inte fel det heller.

När jag slutligen parkerade hemma på gräsmattan visade trippmätaren på 204,3 mil. Inte så lång resa under en vecka kan tyckas. Visserligen exklusive de två färjeöverfarterna, men ändå. Men betänk då att vi fått uppleva så otroligt mycket, på så kort tid, så nära hemma. Många gånger en helt annan värld, från en helt annan tid endast ett stenkast från vår egen vardag. Men som vi sagt tidigare, så är det inte milen som räknas, det är tiden i sadeln.

Jag vet inte vad det är som fascinerar så mycket med WWII. Det är inte så att Anders och jag är intresserade av krig, tvärtom. Vi är mer intresserade av fred. Kanske det är så enkelt att det är vår nutidshistoria som lockar? Den historia som utspelades under en tid när våra föräldrar föddes. Var vi hamnar nästa gång har vi egentligen ingen aning om. Inte än. Men det ryktas om att det finns mycket kvar att se i Polen? Varför inte ta bäring på Dynow i det sydligaste Polen? Dynow, staden där den polska motståndsrörelsen hade sitt högkvarter under andra världskriget. Så kanske det blir…antingen det eller så hamnar vi någon annanstans. Den som lever får se!

Leave a comment