Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Ingen mörk skugga över mörk sugga…

2015/07/07 , , Per Engström

Det var en varm tillställning, för att inte säga het, årets upplaga av Mörksuggejakten. Lätt dåsig i sommarvärmen iakttog jag sonens uppladdning ett par timmar innan start. Promenerandes på området för starten iakttog jag också alla människor, motionärer och elit i en salig blandning och kunde inte låta bli att fundera på vad som får en människa med rösträtt och fri vilja att utsätta sig för stundande påfrestningar. Att sedan lägga ut tiotusentals kronor och mer därtill, på utrustning, anmälningsavgifter, bränsle och boende, måste väl ändå anses vara ett tecken på någon form av ännu ej identifierat och namngivet beroende? Precis som i andra fall av beroende tycktes dessa människor leva i förnekelse inför obestridbara fakta och följaktligen bekom det dem inte det allra minsta, inte en enda av alla dessa entusiaster.

150705_mörksuggan

För det är väl så det är, att alla som ställer upp är entusiaster. Det handlar nog förvisso om ett beroende, men ett sunt sådant och på grund av hundra procent hängivenhet och att det för många också handlar om en livsstil? Jo men visst är det väl så. För en stor del av alla som ställer upp i Långloppscupens deltävlingar är det just precis det det handlar om. Man planerar semestrar efter tävlingarna, man har sitt sociala umgänge bland andra cyklister, anpassar sin vardag under det övriga året efter tränandet inför kommande säsong. Det blir som sagt en livsstil, helt enkelt.

150705_mörksuggan-2

För hur skall man annars kunna förklara det alla dessa människor utsatte sig för under årets Mörksugga, risk för solsting, uttorkning, stenlunga och andra åkommor? Fast egentligen är det nu inte så konstigt, jag borde ju veta. För ett par år sedan var jag lika hängiven entusiast som många av dem jag nu iakttog. Jag tränade många gånger i veckan. Inte med mål att hamna i startfålla ett, eller två heller för den delen. Det insåg jag ju trots allt, att jag saknade förutsättningar för att komma upp på pallen, typ. Men icke för ty så tog jag träningen på allvar. Och så fort jag såg en cykelaffär eller ett tält på någon tävling med cykeltillbehör så kliade det i plånboken. Oavsett om jag behövde det jag kände och klämde på eller ej, så nog skulle det handlas något. För inte kunde man väl komma hem utan att att ha handlat något nytt?

150705_mörksuggan-9

Men för mig var det alltså inte placeringen som var det viktigaste, utan snarare välbefinnandet. Då jag under mina ”mid thirties” drabbades av sviktande hälsa i form av den kroniska sjukdomen Ulcerös Colit, blev tränandet en sorts kompensation för allt jag inte kunde göra, eller framför allt, inte kunde äta. En kronisk sjukdom som periodvis begränsade mitt liv i mycket stor grad och när det var som värst, resulterade i viktminskning på över tio kilo på kortare tid än en veckotidnings bantningskur inför stundande sommar. Kroppen blev liksom dränerad på kraft och man kände sig ”väggad” utan att ens ha satt sig på cykeln. Att då försöka ta sig runt ett långlopp var inte att tänka på, inte fysiskt möjligt helt enkelt. Det skall kanske nämnas att Ulcerös Colit drabbar patienter på många olika sätt och grad även om det är samma diagnos.

150705_mörksuggan-14

Att försöka gå upp i vikt igen har krävt stora ansträngningar och det saknas fortfarande ett par kilo till matchvikten. Men varför nämner jag nu det här, kan man ju undra? Jo, helt enkelt för det slog mig under Mörksuggan att jag längtar tillbaka till cykeln och att ta mig runt någon eller några av Långloppscupens deltävlingar. Under ett av mina skov för ett par år sedan, trotsade jag kroppens signaler och körde Finnmarksturen på blygsamma 4.02.

150705_mörksuggan-67

Trots att det inte handlade om någon tid för pallen kände jag ändå en obeskrivlig lycka över att ha klarat mig runt utan missöden. Nästan som om jag hade presterat något gigantiskt, i min egen lilla värld och utifrån mina egna förutsättningar. Jag misstänker att det är det det handlar om för en stor del av alla er som trampar runt, eller har jag fel?

150705_mörksuggan-15

Nu känner jag alltså återigen ett sug efter att ställa upp. Att få uppleva känslan av att med egen kraft ta mig fram i den vackra naturen tillsammans med andra människor och få känna gemenskapen igen. Ett problem kvarstår dock. Jag vet inte vet vilken form av energi jag skall fylla på med under de timmar jag behöver för att fullfölja ett lopp. Funderar lite på jordnötter. Visserligen energi med långsammare verkan än socker, men det passar kanske in på mitt tempo, kan jag tro. Under många års dagligt förande av kostdagbok, analyserande, studerande av kost och livsmedelstillsatser, testande av olika mediciner (utan framgång), kom jag så en dag plötsligt fram till vad som triggade mina skov.

150705_mörksuggan-19

Jag lyckades äntligen isolera problemet i och med att jag upptäckte att jag inte tål socker och stärkelse. Livet fick jag åter! Nu förstår ju var och en att sportdryck och bars inte fungerar för en kropp som tolkar socker och stärkelse som ett gift. Inte heller pasta eller gröt fungerar. Får jag bara i mig aldrig så lite socker eller stärkelse reagerar kroppen, jag blir matt och känner efter en kort stund ett hugg i tarmen och sedan är loppet kört, om man så säger.

150705_mörksuggan-22Jag har idrottat och varit aktiv ända sedan barnsben. Visst insåg jag mycket tidigt kostens betydelse för mitt idrottsliga utövande. Men, det var inte förrän jag blev sjuk som jag på riktigt insåg hur kroppen fungerar och reagerar på olika kost. Under många år använde jag min egen kropp som försökskanin. Helt förbehållslöst och utan tidigare erfarenheter av kostexperiment, fick jag direkta och entydiga svar på kostförändringar och kunde på ett mycket påtagligt sätt dra slutsatser av gjorda förändringar. Idag lever jag symptomfri och utan mediciner. Medicinen kuttade jag ut på eget bevåg under tiden för mina experiment då jag märkte att den gjorde varken till eller från. Detta är förstås inget jag nämner som något allmänt råd till någon, bara så att det är sagt.

150705_mörksuggan-27

All forskning i ämnet ger vid handen att användandet av snabba kolhydrater inte på långa vägar är så ofarligt, eller nyttigt, som man hittills trott. Märk väl, jag är inte på något sätt fanatiker och vill inte på något sätt försöka pådyvla någon mina egna erfarenheter. Alla är vi olika och gör våra egna val. Diskussionerna går ju ofta heta om vilken kost som ger det bästa resultatet. En något förenklad sanning är den att vi alla är individer som reagerar olika på olika ämnen. Å andra sidan, tänk på att för fyra hundra år sedan skrattade man åt Galileo som påstod att jorden roterade runt solen, och inte tvärtom…

150705_mörksuggan-30

Min grundinställning var hela tiden att något jag fick i mig orsakade reaktionen i min tarm. Att då försöka medicinera bort symptomen var som att försöka laga punkteringen utan att ta bort spiken ur däcket. (Notera att jag uttalar mig utifrån mina egna erfarenheter och vill inte på något sätt påstå att detta är alla U.C.-patienters sanning.) Jag vet också att Ulcerös Colit och Chrons sjukdom för många är belagt med tabu. Man talar ogärna om alla problem som handlar om ”2:an” med främmande människor, om det inte handlar om vanlig ”rännskita” orsakad av en rejäl rotblöta. För det anses däremot på ett förunderligt sätt som något manligt. Fråga mig inte varför, men så verkar det i alla fall vara.

150705_mörksuggan-36

I mitt fall har det dock inte varit några problem eftersom jag, enligt många, obehindrat snackar en massa skit. Denna egenskap har gett mig en del matnyttig (?) information, men framför allt har jag fått uppleva den stora känslan av att mina egna erfarenheter förbättrat tillvaron för några av mina medmänniskor. De tillfällen då det fallit sig naturligt har jag berättat om mitt handikapp, vilket i sin tur lett till att den person som stått framför mig lättat på sitt hjärta och berättat att de också drabbats. Vi är många med mag- och tarmsjukdomar skall ni veta. Det är vanligare än ni tror. Dolda handikapp syns ju som bekant inte på utsidan, det ligger ju liksom i namnets natur.

150705_mörksuggan-37I en tid då det startas olika grupper för alla möjliga ändamål kanske man skulle starta en grupp för cyklister med mag- och tarmsjukdomar? Men å andra sidan, jag tror att jag skulle bli ganska ensam i den gruppen, för som sagt, hur många skulle vilja skylta med att de lider av en sådan sjukdom? Det är ju inte fråga om att sätta en rosa rosett på rockslaget, eller hur? Vågar inte ens tänka tanken på vilken symbol som skulle komma på fråga…

150705_mörksuggan-44Nåja, det kan vara hur det vill med den saken. Tillbaka till cykeln och Långloppscupen ska jag i alla fall…förhoppningsvis, om jag löser energiproblemet vill säga. För jag blev riktigt avundsjuk under Mörksuggan, där jag från langningsbilen såg alla tvåhjuliga hjältar som tog sig i mål, oavsett sluttid. Frågan är om man inte borde förlägga målet till Dalhalla i stället? Jag menar, ur ett symboliskt perspektiv alltså. För visst var det väl alla Vikingars högsta önskan, att komma till Valhalla, de stupade krigarnas hall?

150705_mörksuggan-18

I den fornnordiska mytologin handlade det förvisso om stupade krigare och inte trötta cyklister. Men jag tycker nog att en del av cyklisterna, kunde liknas vid just stupade krigare, efter målgången. Dessa får trösta sig med, att enligt mytologin återuppstod krigarna varje dag och varje kväll hölls det fest med ett överflöd av mat och mjöd. Inte så dumt, om du frågar mig. Kriga på, ni hjältar, det är fler deltävlingar kvar innan Långloppscupen återuppstår nästa säsong.

150705_mörksuggan-40

 

2 comments

  1. Hej vilket gripande och fint inlägg :) tänkte höra om du fick nå bilder på det två damerna som cyklade fatbike eller monster däck som många där sa har du några bilder får du gärna skicka över :)

    1. Hej Maria,

      Kul att du gillade inlägget. Nej, jag har inga andra bilder än de jag redan lagt upp här på hemsidan.

      Med vänliga hälsningar / Per

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.