Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Hett i kalla krigets hjulspår… (etapp 6)

2016/08/08 , , Per Engström

Etapp 6, Söndag 24/7

Windows ställer till det.

Vi hade halkat efter i tidsschemat. Som vanligt hade vi varit tidsoptimister och virrat runt som vore vi fria att välja årstid för återresa. Förresten, f-n vet om det inte vore bäst för alla parter i alla fall, om man stannade ute på mc-semester för tid och evighet. Men så är det ju det där med finansieringen. Man måste ju ha stålar till soppa, reservdelar och förnödenheter också. Men nog skulle det vara billigare än ”villa, vovve, Volvo”, alla gånger. Nu har jag varken vovve eller Volvo, men ni fattar nog vad jag menar.

Idag var vi tvungna att stå på ordentligt för att komma ikapp tidsplanen. En fyrtio mil borde vi väl hinna med i alla fall resonerade vi. Planen var att sniffa utmed den ryska enklaven och sedan över gränsen in i Polen. Uppe med tuppen för att börja packa ihop sovsäckar, tält och allt det där andra. Campingens restaurang skulle inte öppna förrän klocka nio vilket var alldeles för sent för oss. Vi fixade istället frukosten på våra Trangiakök och menyn bestod som vanligt av, just det; linser, tonfisk och ett ägg. Maten smakade mumma, precis som alla gånger tidigare.

160719_cold_war_tour-524

Hmm…Windows operativsystem, inte konstigt att det krånglar.

 

160719_cold_war_tour-523

Bara att skratta åt eländet.

Vi kom iväg vid nioblecket och stannade till vid tankautomaten i Nida. Enligt information den enda på näset söder om Klaipeda och norr om ryska gränsen. Tiden vi vunnit på att laga käk på eget kök istället för att vänta på att restaurangen skulle öppna gick nu förlorad p.g.a. den krånglande automaten. Som tur var kom en mycket trevlig ortsbo förbi för att tanka sin scooter. Han ringde felanmälningsnumret som stod angivet på automaten och lyckades få kontakt med de som hade hand om’et. Efter några rebootningar av datorsystemet i kortautomaten kom betalningsfunktionen igång igen. Under rebootningen fick vi en glimt av en mycket välkänd logga i displayen: ”Windows”. Inte konstigt att det strular i samhället!

160719_anders_farjan_CWT

Roligt att se en riktig hamn igen, även om det bara var som turist.

Efter att ha tankat åkte vi upp till Klaipeda, samma väg som vi kommit dagen innan. Den enda vägen för övrigt på det smala näset. Uppe vid den nordligaste delen av näset körde vi ombord på färjan och efter den korta färden över det lilla sundet hade vi snart fast mark under däcken igen. Ett kort stopp för att smörja kedjan och sedan lät vi oss lotsas in i, och ut genom de perifera delarna av Klaipeda.

160719_cold_war_tour-532

Dags för kedjesmörj.

 

Storkar, kodynga och dieseldoft.

Det Litauiska landskapet vidtog ganska omgående, det vid det här laget så välbekanta jordbrukslandskapet. Det här var första dagen vi skulle färdas en längre sträcka under samma dag. De tidigare dagarna hade vi färdats en tolv, femton mil sisådär, och resten av tiden besökt sevärdheter av något slag. Visserligen hade milen avverkats på dåliga vägar med lägre hastighet. Men nu kom intrycken av resan emot oss i en strid ström och utan avbrott. Lång tid i sadeln med mycket tid för att smälta alla intryck alltså. Synd bara att man inte har möjlighet att skriva ned alla reflektioner under en resas gång i samma stund de dyker upp. Möjlighet att skriva ner noter om dofter, associationer och synintryck från landskapet och alla de små byar och städer man passerar igenom.

160719_cold_war_tour-533

Du vet att du är nära ryska gränsen när det står ”Kebabai” på korvmojen i byn…

En reseskildring baserad på ett sådant underlag skulle bli så mycket mer levande och medryckande. Liksom ett tvärsnitt av andra människors vardag, när de är på väg till arbetet, arbetandes på åkrar, byggandes hus, lagandes bilar, på väg till affären, eller leker med barnen, och allt det där andra man ser människor göra när man åker förbi. Allt det där som de man passerar inte själva ser, eftersom det är deras vardag. Miljöer, dofter och vyer man som besökare tar till sig med sinnen som har andra referenser än lokalbefolkningens, vars sinnen för länge sedan blivit hemmablinda. Det är ju det som i sin enkla förklaring är att resa.

Jag vet inte om det stämmer, men Anders gjorde samma reflektion. Vi tyckte oss se så mycket fler fjärilar här på andra sidan Östersjön än hemma. Citron- och nässelfjärilar och några andra som jag inte kan namnet på. Under dagen såg jag ideligen gula och orangea fjärilar vikas undan av luftströmmarna från kåpan på min motorcykel. Hemmavid har jag inte sett så mycket fjärilar sedan jag var barn på sjuttiotalet och tillbringade somrarna på landet. Varför har jag ingen aning om, men funderade på om det beror på en annan djurhållning och att man förvaltar landskapet på annat sätt än i länder med modernare jordbruk? Oavsett vilket så var det mer av allt av det som hör landsbygden till. Storkar, fjärilar, ängsblommor, kossor, kodynga…you name it. Tror du mig inte? Åk dit och undersök själv då.

160719_leende_CWT

Den enda kvinna som log emot oss, var damen i skyltfönstret i den lilla byn…

Det var tätt mellan byarna, ibland avlöste de varandra. Ortsskylten som talade om att man just lämnat föregående by, satt monterad på samma stolpe under den skylt som talade om att du kom in i nästa. Detta sänkte ju förstås snitthastigheten då man inte får ligga i mer än femtio i ”tätort”, om det inte angavs fyrtio km/h som också var en frekvent använd zonhastighet i de mindre byarna. Men tack vare detta upplevde vi desto mer av vår resa, och fullständigt utan stress.

Om det nu var något som stressade oss, var det stressade bilförare. Alltså de bilförare som tyckte att vi borde överskrida hastighetsbegränsningen ännu mer än vi redan gjorde. Påfallande ofta var det bilar av fabrikat som BMW, Audi, Porsche och liknande som drev upp hastigheten. Funderade över hur det kommer sig att just dessa bilmärken så ofta måste framföras så snabbt? Går de ojämnt i farter under hundratrettio? Eller ökar bensinförbrukningen med omvänd proportionalitet av hastigheten?

Under dagen stannade vi endast vid ett par ställen för att tanka, äta och fylla våra vattenflaskor. Och lika fantastisk som den Litauiska landsbygden är, lika surmulen verkar den Litauiska delen av befolkningen som valt butiksexpedit till yrke vara. Detta faktum (?) var något vi upplevde som mycket komiskt och skrattade gott åt. Vi skrattade förstås inte så att de såg det, vi ville ju inte provocera. Nej, bara så där lite i smyg, för oss själva. Faktum (!) är att vi inte råkade på en enda glad, eller åtminstone inte sur, kassörska under hela veckan. Men det kan ju vara så enkelt att vi inte kommit på den lokala koden för hur man lirkar fram ett leende hos butikspersonal österut från våra hemtrakter.

160719_cold_war_tour-534

Mineraler i all ära, men den sorten som smakade saltvatten var inget vidare…

Nu är jag ju varken florist eller faunatiker…ja, sådana där som håller på med växter och djur alltså. Men nog tyckte jag att landskapet började ändra karaktär ju mer sydost vi kom. Och visst var det väl så. På ganska så kort sträcka började sädesfälten och ängarna bölja på ett sätt vi inte sett tidigare. Det platta lanskapet försvann som genom ett trollslag. Solens strålar släpptes igenom molntäcket och belyste de gula och gröna fälten på ett sätt som vore de ljussatta av en ljustekniker.

Nu bar det ömsom uppåt, ömsom nedåt, utför det böljande och kuperade landskapet. Snart såg vi för första gången på länge en större väg och skyltar som avslöjade att vi nu var framme vid E67. Det kändes lite underligt, så långt hemifrån liksom, att se skylten som talade om att vi skulle hamna i Warsawa om vi fortsatte tillräckligt långt. Ingen skillnad mot om jag startat hemma i Norrköping, men ändå. Väl uppe på E67:an insåg vi också att trafikläget ändrats, förstås. Tung trafik med fler långtradare än personbilar. Dieselavgaser och ljudet från turboladdade lastbilsmotorer som jobbade sig uppför backarna. Hettan i den varma sommardagen var tryckande och förstärkte upplevelsen av den intensiva trafiken. Vi närmade oss obevekligen den polska gränsen. Under gårdagen hade vi blivit förvarnade om att gränspasseringen eventuellt kunde ta tid. Kommer inte riktigt ihåg anledningen till detta, men vi hade i alla fall informationen färskt i minnet.

På gränsen vid Podwojponie, men hur gör jag nu?

Snart var vi framme vid det som verkade vara gränsstationen. Vägen öppnade upp i stora asfalterade ytor, flera filer i båda riktningarna och stora hus som inte var byggda för boende eller affärer. Men…allt såg så öde ut. Var var alla poliser, passkontrollanter och tulltjänstemän? Jag som låg först saktade ner och blev omkörd av den långtradare jag nyss passerat. Aha, där borta står en polisbil och några poliser. Hur skall jag göra nu, skall jag åka fram till dem, eller skall jag bara passera dem med risk för att de jagar efter mig? Inte en reaktion från någon enda av dem. Gränsen ja, var är den förresten, har jag passerat den redan?

160719_polen_CWT

Grönare och liksom lite ”klorofylligare” på andra sidan gränsen…

Vägen smalnade plötsligt av igen och det stod på polska på vägskyltarna. Vi var alltså redan inne i Polen. Vi gjorde ett kort stopp i det första samhället vi kom till, en liten gränsort ett litet stycke från gränsen. Bara för att diskutera strategin för nästa övernattning. Då det började bli eftermiddag var det dags att tänka på att dra upp riktlinjerna. Egentligen inte så mycket att orda om eftersom första bästa möjlighet till övernattning skulle passa oss alldeles utmärkt.

Jag vet inte om det var en objektiv bedömning, men nog reagerade jag på att grönskan var så mycket grönare och ”klorofylligare” på den här sidan om gränsen. När vi nu svängde av västerut mot Goldap, en liten stad i de nordöstligaste delarna avPolen, såg vi att landskapet förändrats från det vi sett under snart en veckas tid. Det stod nu utom allt tvivel att vägarna och vegetationen faktiskt ändrat karaktär. Inte så att det alltid var bättre vägar, men det hade kommit ytterligare en dimension in i bilden.

Nu gick vägarna upp och ner för kullar och backar. Tidigare hade vi rört oss i en tvådimensionell värld i de platta Lettländska och Litauiska landskapen. Nu var vår omgivning istället tredimensionell. Ett annat tecken på att landskapet här var mer kuperat än tidigare var varningsskyltarna. Eller snarare avsaknaden av varningsskyltar. I Lettland och Litauen satt skyltar som angav 6% lutning vid var och varannan kulle. Backar som i andra länder anses som vägbulor. Lustigt ändå, hur olika vi uppfattar saker och ting.

160719_cold_war_tour-538

Familjen Storch, förlåt, Stork menar jag.

Efter några mil på de slingriga, och böljande, vägarna såg vi äntligen en skylt som angav att vi hittat en övernattningsmöjlighet. Trots ordentligt med käk under dagen kände vi båda att blodsockerhalten började närma sig låg nivå. Vi svängde av från vägen och kom in på en mindre. Fortfarande asfaltsväg men med många lagningar, potthål och grus strösslat ovanpå. Precis så som det skall vara när man är på landet. Allt skall inte vara så tillrättalagt och perfekt.

Alldeles snart var vi framme vid den underbara lilla gården, det idylliska hotellet precis efter den långa allén, i kurvan nedanför backen, bland andra små gårdar. Allt var perfekt, förutom en sak. Det fanns inga rum lediga, och ingen tältplats heller. Nu var jag hungrig och började känna mig som han i Snickersreklamen, ni vet. Han som blir en diva om han inte får något i sig.

160719_polen_CWT-2

Norra Polen med sitt böljande landskap.

Jag kan fungera hyfsat med låg blodsockerhalt, bara jag vet när jag får påfyllning nästa gång. Nu hade jag ingen aning om när jag skulle få mat och fattade därför, utan att fråga Anders, beslut om att snabbt komma vidare. Utan vidare spisning vände vi och var snart åter ute på vägen igen med sikte på Goldap, den första större orten utmed utstakad resrutt. De hade en camping, det hade vi konstaterat tidigare och den lilla staden låg inte så många mil bort.

160719_polen_CWT-3

På torget i Goldap efter en het dag i sadeln.

Camping nr 220 – Goldap.

Det var fortfarande tryckande hett när vi parkerade på torget i centrala Goldap. Efter att ha irrat runt ett tag när vi anlände till staden, lät jag Anders ta täten. Trött, hungrig och lätt irriterad var jag usel på att fokusera på mitt uppdrag; att hitta till en camping eller lämpligt matställe. Anders som fortfarande tänkte klart gick in på turistbyrån och fick besked om att vi passerat avfarten till campingen när vi kom in till Goldap. Bara att vända alltså. Vi rullade till slut in på campingens parkering och klev av cyklarna.

Trötta och mycket svettiga letade vi reda på receptionen som låg nere vid stranden av den lilla insjön. Receptionisten frågade om vi ville tälta eller bo i stuga. Efter en kort blick på varandra valde vi stuga. Föga visste vi då skicket på stugan vi just sajnade upp för. Tanken på att skicket mellan campingstugor på en fyrstjärnig camping utomlands skulle kunna skilja sig så mycket åt mot de hemmavid föresvävade oss aldrig. Vi fick nyckeln och instruktioner om vägen till stugan.

160719_cold_war_tour-561

Anders såg ut att se fram emot att smaka på Litauiska charkprodukter.

Utanför dörren till den lilla brädfodrade plywoodstugan stod en matskål. Tydligen hade någon velat försäkra sig om att den kringstrykande hunden inte skulle gå hungrig. Även om blodsockret var lågt, kände vi inte att korvbitarna tillsammans med alla flugor retade vår aptit. Vi öppnade dörren och steg in i den tryckande hettan. På golvet i hallen låg en lappad vinylmatta som hölls på plats med pappspik. I de två rummen låg heltäckningsmattor med tjocka mattor ovanpå. Inget anmärkningsvärt egentligen, om det inte vore för all sand, jord och tallbarr i mattorna som gjorde att underlaget utanför stugan och golvet inomhus i princip var det samma.

160719_goldap_camping_CWT

På femtiotalet var plywood ett modernt byggmaterial även i Sverige.

Nu lät vi oss inte nedslås av att stugstädningen verkat fallerat i något led. Det här var att resa på riktigt, variation och nya upplevelser är ju själva essensen i resandet. Eftersom de inte accepterade kort i receptionen och jag var mer än lovligt låg på blodsockret, erbjöd sig Anders hyggligt nog att åka in till stan för att hämta ut pengar och köpa vatten. Under tiden bar jag in vår packning och öppnade upp fönster och dörrar för att få ner temperaturen i stugan. Han var snart tillbaka och vi kunde betala stugan och äntligen börja med kvällsmaten.

160719_goldap_camping_CWT-2

Till och med Anders verkade en aning tagen efter en varm dag i sadeln.

Vi ordnade med våra kök och dukade upp på ett brunnslock mellan vår stuga och grannstugan. I grannstugan bodde två polska bröder, kanske i fyrtioårsåldern, tillsamman med sina söner. Två grabbar på tio och tretton år. Efter lite trevande artighetsfraser kom vi i slang med varandra.

Vi presenterade oss för varandra, och det är med värme jag kan berätta, att efter att ha hälsat på två så unga människor som presenterat sig med namn, stadig blick och fast handslag, så känner jag ett hopp för den fortsatta mänskligheten. När senast upplevde jag något sådant på hemmaplan?

Det dröjde inte länge innan de flyttade ut sina stolar till oss där vi bänkat oss mellan husen. De berättade att det var ute på cykelsemester och inte vilken cykelsemester som helst. De hade varit ute en vecka med sina söner och avverkat cirka fyrtio mil hittills. De hade startat i Elblag för en vecka sedan, hade cyklat ungefär fyrtio mil och planerade att avsluta i Augustow om ytterligare en vecka. Alltså en resa på totalt cirka sjuttio mil på de polska småvägarna. Inte dåligt av två grabbar i tio och trettonårsåldern. Riktigt imponerande.

160719_cold_war_tour-565

Två bröder med sina söner på cykelsemester.

En av bröderna försvann medan vi satt där i sommarkvällens skymning och utbytte erfarenheter. Vid vår fråga på vart han tagit vägen berättade den kvarvarande brodern, att han tagit cykeln in till stan för att köpa öl. Vi fortsatte att prata om cykelsemestrar, med eller utan motor. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och om våra hemländer, Polen och Sverige. De två sönerna som talade utsökt engelska översatte åt oss, från engelska till polska och vice versa. Det var i sanning en trevlig stund tillsammans med ödmjuka och hjärtliga människor. Efter en stund dök brodern upp igen med öl och ost som han frikostigt bjöd oss alla på. Den omtänksamma gesten var rörande.

Vi satt ute medan skymningen föll och pratade tills det var helt mörkt och dags att att gå till kojs. För hur trevligt det än var, så hade vi alla en lång dag framför oss. En dag som för vår egen del innebar ett besök på en hemsk men historisk plats; Hitlers varglya i Görlitz. Och för de två papporna med sina söner, en lång dag i sadeln på varsin cykel…utan motor.

 

Not:

Dagens färdväg: Nida, Klaipeda, Silute, Juknaiciai, Rukai, Pagegiai, Viesvile, Jurbarkas, Sakiai… sedan måste jag konsultera och invänta information från min reskamrat Anders för fortsatt resväg till Goldap.

 

 

 

Leave a comment