Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Mina arma armar och jag…

2017/04/09 , , Per Engström

Om du frågar mig är livet är för kort för att inte prova på så mycket som möjligt. Ibland önskar jag dock att jag kunde hålla mig till ett enda intresse.  Då skulle man ju haft en rimlig chans att bli åtminstone hyfsat bra på något, inte medelmåtta, eller undermålig, på allt man tar sig för.

I lördags hamnade jag återigen i den situationen att jag var tvungen att välja mellan två roliga ting. Skulle jag försöka få till några bilder från lördagens ”Nattenduro” ute på Kråkvila, eller skulle jag välja att ha nypremiär på min nyrenoverade gamla GasGas? Det blev inget ”eller”, jag valde återigen att göra bägge delarna.

Jag sticker inte under stol med att jag känner mig en aning bortkommen bland alla fartfantomer som lever för sin sport. Förvisso kör väl vi ju alla av en enda anledning, för att det är så hemskans roligt. En stor skillnad dock mellan de dedikerade förarna och mig själv, är bland annat träningsdosen. Träningsdos och anlag. För egen del brister det i träningsdos, men kanske framför allt i anlag. Men jag är väl som humlan kan jag tänka. Humlan som inte vet om att den inte borde kunna flyga men gör det ändå. Jag ser mitt eget enduroåkande som ett långt mycket roligare alternativ än att gå på gym eller löpträna.

Efter fyra års frånvaro från enduro var det alltså dags för nypremiär för mig och min cykel. Min tanke om att jag skulle ha vilat mig i form gick om intet redan efter halva första varvet på Kråkvilas endurobana. Redan från första början stod det klart att mitt träningsuppehåll inte skulle resultera i något erbjudande av sponsring från hugat företag. Första, och enda, varvet gick långsamt och på slutet av detta var armarna så slut att jag hade problem att hålla mig kvar på cykeln.

Med detta färskt i minnet under tiden jag fotograferade, förundrades jag över hur de som ställde upp och tävlade, orkade hålla på oavbrutet i en och en halv timme, för att efter en stunds vila ta sig an kvällsetappen i mörker. Men kanske, om jag kör lite oftare, kommer jag åtminstone orka hålla mig kvar på cykeln en aning längre än att bara ta mig ut från depån…

Leave a comment