Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Quarnevalen, en rullande anvisning…

2017/05/16 , , Per Engström

Det var då.

Det var en annan tid, ett annat liv, när jag senast hade tillfälle att se på Quarnevalen. Då på åttiotalet, precis som nu på 2010-talet, innebar/innebär Quarnevalen att våren äntligen är här. Kanske det beror på att minnet är selektivt, men nog vill jag minnas att det var vackert väder även på den tiden, vid de få tillfällen jag såg Quarnevalen i min begynnande vuxenålder.

Den första Quarnevalen anordnades redan 1910 och blev en tradition som höll i sig fram till 1928 då studentkåren beslöt att man skulle göra ett tillfälligt uppehåll. Quarnevalen återuppstod inte igen förrän 1953 och har under åren formats till vad den är idag.

Kanske någon tycker att en så gammal tradition borde ha har överlevt sig själv vid det här laget? Inte alls. Istället har den förändrats och anpassats efter sin tid, blivit en institution, en efterlängtad sådan. Kanske beror det på att den inte är årligt återkommande. Eftersom den återkommer vart tredje år byggs liksom förväntningarna upp. En annan bidragande orsak kan ju vara att våra politiker, ideligen bjuder på nytt material som inspirerar KTH´s elever till de fantasifulla ekipagen. En revy på hjul skulle man kunna säga, ofta med ganska slagkraftiga inslag i cortegen.

Jag tillåter mig gräva vidare bland mina minnen och minns den frihetskänsla som infann sig på vårarna i mitten av åttiotalet. Ung och bekymmersfri som man var på den tiden, en tid då ålderskrämpor endast var något som far- och morföräldrar talade om. En tid i livet då man hade gott läkkött, föraktande såg bakfyllan i vitögat och ansåg hyran vara en oförutsedd utgift. Jag hade hela livet framför mig, skolan var var avklarad och hade precis gått till sjöss.

Verkar det konstigt med alla mina associationer? Associationer genererade bara för att ödets makter valt att lägga Tough Viking och Quarnevalen på samma datum. Tough Viking var nämligen dagens egentliga syfte med besöket i hufvudstaden eftersom grabben bestämt sig för att ställa upp i tävlingen. Konstiga associationer eller inte, men jag är övertygad om att en stor del av eleverna, om inte alla, i dagens Quarneval, en dag kommer se tillbaka på denna tid och göra i princip samma associationer. Om en trettio år sisådär.

Det är nu.

Någon timme innan starten (13.08…ungefär) uppe vid campus, fick jag tillfälle till en stunds prat om motorcyklar med en av de mc-burna poliser som tjänstgjorde under dagens begivenheter. Kanske inte helt omöjligt att samma samtal skulle ha kunnat ske en gråkall höstdag. Men på något sätt kändes det som hela Stockholm var på gott humör just denna dag, så även jag. Du vet, en sådan där dag då du känner dig uppslupen och har lättare att prata med främlingar. Precis så var det. Solen sken, människor var ute och flanerade på stadens gator med spänd förväntan på att klockan skulle bli 14.08.

För dig som inte haft förmånen att se en Quarneval, kan jag berätta att det är inte är någon liten tillställning det här. Tänk bara på alla utkommenderade poliser, i piketer, i bilar och på tramp- och motorcyklar, allt för att dirigera och stänga av trafiken utmed cortegens sträckning. En sträckning som går från campus vid KTH, utmed Valhallavägen, Odengatan, Sveavägen, Kungsgatan,  Sturegatan för att slutligen upplösas någonstans vid skolan.

Jag dristar mig till att gissa på att det för många av deltagarna är med blandade känslor man ser ”sitt” festtåg upplösas. Utan att veta hur lång tid av vårterminen som gått åt till att fundera ut, konstruera och färdigställa respektive ekipage, inser jag ju att det inte är gjort på en kafferast. Jag kan tänka mig hur byggtiden med alla glada stunders festande har svetsat samman grupperna. Det kanske inte är så långsökt att tro att vårens arbete med ekipagen, svetsat samman inte bara ny konstruktioner, utan också individer.

Åter på Sveavägen. Alla människor, unga som gamla, var fullständigt närvarande, med många skratt och mycket vinkande till varandra. Låter det otäckt (ironi), eller kanske lite ovanligt för att vara mitt i Stockholm? Nej då, inte alls, det var verklighet denna dag. Men tankarna for iväg igen, tog två skutt bakåt i tiden. Ett ganska kort och ett lite längre. Dagens festligheter stod i stark kontrast till de tragiska och ofattbara händelser som hänt i den omedelbara närheten. Den ena, alldeles nyligen på Drottninggatan, bara några kvarter från där vi nu befann oss och den andra för trettioett år sedan, utmed precis samma gata…

Men det var omöjligt att inte ryckas med av stämningen som rådde denna dag medan de drygt femtio ekipagen defilerade förbi i sakta mak. Jag och gumman min hade tur att hitta lediga platser på en uteservering utmed Sveavägen, precis mittemot Observatorielunden. Tvärsöver gatan diffuserades det varma solljuset genom det skira lövverket i lundens träd. Lövverket utgjorde en så vacker bakgrund till skådespelet och förstärkte den härliga känslan av vårens ankomst.

Det är svårt att föreställa sig hur man toppar en dag som denna. Tyvärr tar man sig alltför sällan tid att sätta sig på en uteservering för att koppla av och bara titta på människor, kanske också med lite god mat och dricka därtill. Det var nu en lisa för själen att se detta hav av människor som kantade Sveavägens båda sidor. I kortegen levde de studerande ut sina vårkänslor, glada och uppsluppna, en del precis i början av sin utbildning, andra istället snart färdiga med sin.

Det är förbi.

När Quarnevalen passerat, slöt de mångdubbla leden av åskådare upp bakom det sista ekipaget. En näst intill surrealistisk stämning blossade upp och för ett kort ögonblick kändes det som jag var utomlands. Jag befann mig på varmare breddgrader, bland människor med mindre reserverad hållning till varandra än vad som vardag här uppe i den kalla nord. Men lika plötsligt som festivalstämningen blossat upp, lika snart falnade den igen. Havet av människor rann undan som regnvattnet efter ett skyfall. Tystnaden lade sig i kvarteren och åter var vardagen. Kvar utmed Sveavägen fanns nu endast uteserveringarnas gäster och en och annan flanör som kanske inte riktigt hunnit förstå vad som hände. Solen sken fortfarande och än var det tid att njuta av dagen och den nyanlända våren. Passa på att njuta. Nästa vår kommer först om ett år, nästa Quarneval om tre…

 

(PS. Som gammal Chalmerist är jag fullt medveten om att Quarnevalen inte skall förväxlas med Chalmers ”Cortege”, utan har endast använt ordet ”cortege” i dess egentliga betydelse. Jag vill också passa på att nämna att jag i och med detta inlägg var tvungen att ”döda många älsklingar” (kill your darlings). Rent bildmässigt vill jag påstå att det aldrig varit svårare att sålla bland ett bildmaterial då Quarnevalen bjöd på ett formidabelt eldorado av glada människor inblandade i olika situationer. Tack! DS.)

 

1 comment

Leave a comment