Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Värden tänder härden när Smeden öppnar på Schenströmska…

2017/01/31 , , Per Engström

För en tid sedan fick jag frågan om jag ville fotografera det gamla valsverket vid Schenströmska Herrgården i Ramnäs. Den som ställde frågan var Jon, den nya ägaren till herrgården och en mycket trevlig bekant tillika sedan ett par år tillbaka. Jag var förstås inte sen att tacka ja till erbjudandet. Visst hade jag fått förhandsinformation om vad det hela handlade om och ofta överträffar dikten verkligheten, men inte denna gång. Jon hade berättat om smedjan, att den stod orörd precis som när man en gång lämnade lokalerna och stängde dörren bakom sig.

Jag fördjupar mig inte här och nu i detaljer för brukets historia, men kan nämna att man använde sig av Lancashiremetoden för härdfärskning av stålet, en metod som i dag ersatts av smältfärskning. Jag vill dock varmt rekommendera Järnbruk i Fokus och Sveriges Hembygdsförbund för att lära mer om Lancashirebruk och Ramnäs Smedja. Nämnvärt är förstås att man än i dag tillverkar kätting på platsen, endast  några hundra meter bort från den gamla smedjan. En hisnande tanke att i princip samma industri funnits på platsen i drygt fyrahundra år. Att det dessutom handlar om en produkt som hör till världens starkaste kätting och som går på export, bland annat till Off Shore-industrin, gör inte saken mindre häpnadsväckande.

Som ni kanske förstått vid det här laget är jag fasligt intresserad av svensk industrihistoria. Den historia som lett fram till vårt samhälle av idag. Jag är inte någon kalenderbitare och har dessutom dåligt minne, så det här med årtal och namn, det är tyvärr inget jag lägger på minnet. Det är mer ett intresse för att försöka skapa mig en bild av hur allt hänger ihop, att få ströva omkring i miljöerna, att få ta och känna på historien. Att se de så tydliga spåren av en hård och bister verksamhet som en gång var vardag för de som hade turen att ha ett jobb att gå till. Många gånger ett jobb som ledde till en för tidig död på grund av obeskrivligt dåliga arbetsmiljöer. En verklighet som ledde till lycka och välgång för ett fåtal, de som ägde och drev industrierna. Allt var som bekant inte bättre förr.

Vi åkte bil från Norrköping upp till Ramnäs och väl framme svängde vi in på parkeringen framför herrgårdsbyggnaden. Efter att ha hälsat på delar av personalen, checkat in och blivit tilldelade våra rum, tog vi en promenad ner till det gamla stallet som för tillfället genomgår en fullständig renovering. Byggnaden råkade ut för en brand på sjuttiotalet och endast väggarna stod kvar efter branden. Dåvarande ägare av herrgården lät bygga nytt tak, men mer än så blev det inte under många år. Tills nu vill säga. Nu skall det gamla stallet väckas till liv igen, med ny verksamhet innanför väggarna. Exteriört kommer det att se likadant ut.

Visst är det väl ändå en lisa för själen, att se gamla byggnader och miljöer få nytt liv, förädlas med anpassningar för den nya verksamheten! Tänk om fler företagare och fastighetsägare besatt kompetens för att inse vilka potentialer det finns i det gamla. För att inte tala om de historiska värden som annars går förlorade. Men om man nu inte inser något av detta, i en tid av modeord som ”miljöperspektiv” och ”hållbarhet”, borde man åtminstone inse att det går åt mer energi- och miljöresurser för att riva och bygga nytt. Frågan är varför man inte  ”återanvänder” kulturhistoriska byggnader i större utsträckning? Svaret är oftast väldigt enkelt: Pengar!

Klockan 19.15 var vi välkomna till bords, men först ett par öl och pratsund om allt och ingenting, samt förestående premiär av ”Smedens BBQ” i maj. Efter de väl smakande ölen intagna i en av flyglarna var det dags för skaffning. Middagen avnjöts i de fantastiskt vackra lokalerna som utgör herrgårdens restaurang. Middagen, en trerätters sådan, lika fantastiskt god som lokalerna är vackra, avnjöts i trevligt sällskap och med gott vin i glasen. Ståndsmässigt så det förslår, jag menar blott. Tror att jag skall sålla agnarna från vetet i mitt fortsatta urval av uppdragsgivare för fotograferandet. Inga uppdrag i fortsättningen med mindre än löfte om övernattning på herrgård med trerätters middag därtill. Det låter det. Risken är väl överhängande att jag i så fall står med en förbannat dyr kamerautrustning att användas endast för egna familje- och släktbilder.

Efter den goda middagen var det dags för kojen, det var ju en dag i morgon också. Jag hade blivit tilldelad rum 23 och lade mig väl till rätta i den sköna sängen. De övriga gästerna var nog inte medvetna om att de inte var ensamma i flygeln. Nåja, efter någon timme måste de ha tystnat eftersom jag bevisligen somnade till slut. Klockan hade jag ställt på 06:45 då vi stämt möte för frukost klockan 07:30. Jag lät mig väl smakas av en rejäl frukost och efter den obligatoriska koppen kaffe var vi snart redo för vårt egentliga syfte med herrgårdsbesöket; Jon med övrig personal skulle hålla möte och jag hade ärende ut i det gamla valsverket. Mitt uppdrag gick alltså ut på att försöka få till bildmaterial till min värds konferensanläggning. En dag kan tyckas lång för att ta några bilder, säger du kanske. Jag kontrar då med att jag lätt hade kunnat fotografera dag två och ändå hittat nya motiv.

Men först tog vi den korta promenaden bort till stallet även denna dag, för att i dagsljus bättre kunna se hur ombyggnadsprojektet fortskred. Ett imponerande projekt, att förvandla det gamla stallet och anpassa det till restaurangverksamhet. Lokalen är godkänd för sexhundra personer och med full beläggning lär det bli ståtliga fester, eller gillen, som jag nämnde för Jon. Jag visualiserade mig det färdiga resultatet och kom osökt att tänka på Frans G Bengtssons Röde Orm och de gillen som beskrivs i böckerna. När allt en dag står färdigt, med den stora murade ”Glaze Piten” med rökkåpa över och en nio meter lång bardisk i ena änden av stallet, kommer atmosfären bli rustik, men flådig så det heter duga. Skulle bli förvånad om konceptet inte kommer att slå. Glöm att göra jämförelser med andra idag befintliga BBQ´s. Ja, jag sticker ut hakan här, det är jag väl medveten om, men jag vågar den risken.

Valsverket då, det jag skulle fotografera, hur var det med det? För en industrihistoriskt intresserad person var det ett Mekka. Precis som alla andra gånger jag förevigat lite udda miljöer på bild, tar det ett tag att känna in omgivningen. Går liksom runt och insuper atmosfären, försöker se sammanhanget bland maskiner, utrustning, drivaxlar, reglage, verktyg och allt vad det vara må. Försöker förstå hur det var att jobba i just den miljö jag rest tillbaka till. En resa så påtaglig i både tid och rum. Utan tvivel känner jag den största respekt och vördnad för de som verkade och utvecklade platserna jag besöker. Om bilderna blir bra överlåter jag åt andra att bedöma, det kan vara hur det vill med den saken, men att jag efter den första halvtimmens rundvandring hamnar i en annan sinnesstämning står utan alla tvivel.

Där och då vill jag helst vara ensam. Liksom en idrottare som kommer in i andra andningen, kommer jag in i ett ”picture mode” där jag glömmer världen utanför, går tillbaka, hukar mig, sträcker på mig, hela tiden letande efter nya vinklar. Och efter varje gång, när jag avslutat ett uppdrag känner jag att jag borde ha hukat mig ännu lägre och sträckt på mig ännu högre, allt för att försöka få till bilden som ingen annan tagit. Så även denna gång. Men om jag besöker Schenströmska herrgården någon mer gång, då tar jag på mig blåstället så att jag kan klättra högre och åla mig fram lägre utan att behöva tänka på att sitta skitig på tåget hem…

Leave a comment