Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Veteranenduro, tvåtaktsrök och krutgubbar…

2017/10/10 , , Per Engström

Hur i hela friden hamnade jag här?

För ett par år sedan frågade min gode vän Jonas, om jag ville följa med till Backamo för att köra veteranenduro. Alltså det Backamo som ligger strax bortom, eller hitom Ljungskile, lite beroende på vilket håll man kommer från. Jag hade skam till sägandes inte hört talas om evenemanget innan Jonas frågade. Det visade sig vara ett evenemang som går av stapeln varje år, första helgen i oktober. Här handlar det inte om tävling, utan är helt och hållet en fråga om en träff för människor med stort intresse för gamla cross- och endurocyklar från den tiden då det begav sig. Veteranenduro helt enkelt, precis som det heter.

 

Och visst var jag intresserad, lika intresserad som en femåring inför julafton. Men tyvärr har mitt arbetsschema satt käppar i hjulen. Fram till nu vill säga. I år passade det alldeles ypperligt att göra slag i saken och följa med till Västkusten första helgen i oktober. Min gamla Husqvarna som stått i garaget under ett lakan, fullständigt genomgången och renoverad, men oprövad, flyttades nu fram till första ledet bland de andra cyklarna. Det gamla intresset för Husqvarnan fick en nytändning, på gränsen till övertändning. Nu var det äntligen dags igen.

 

Det var då

Jag hör inte till dem som har en bakgrund inom motorsporten. Jag är inte ung, men heller inte tillräckligt till åren kommen för att haft förmånen att få uppleva ett Sverige, då motocrossen drog tusentals åskådare till tävlingarna. Jag fick aldrig uppleva den tid då det fanns gott om grusvägar och dansbanor, eller en bensinstation vid varje vägkorsning för rundsmörjning av bilen. Men intresserad som jag är, av det Sverige som flytt, tar jag varje tillfälle i akt att försöka föreställa mig hur det var, på den tiden då det begav sig. Och med riktig tur, kanske också få det stora nöjet att tala med någon av dem som var med under motocrossens guldålder.

Jag är alltså inte någon övervintrande enduroförare, utan snarare en ”Late bloomer”. I mitt fall en sådan där som lite senare i livet, förstår sitt eget bästa och bestämmer sig för att prova på något nytt. För egen del var det först i dryga fyrtioårsåldern jag insåg, att jag i hela mitt liv egentligen velat köra enduro. Många frågade mig vid denna tid om jag drabbats av fyrtioårskris. -Tacka fan för att jag drabbats av en kris, svarade jag då, jag har ju inte fått köra enduro på över fyrtio år! I och med denna insikt fann jag mig strax ute på internet och Blocket, letandes efter en lämplig nybörjarcykel för att starta min nya karriär. Att jag skulle köra veteranenduro, fanns vid den här tiden inte på kartan.

 

Den perfekta nybörjarcykeln

Jag fastnade direkt för den gamla Husqvarnan, en 430WR -82:a. Den fanns att bese i Vassbacken i Västergötland. Inte helt otippat att jag skulle finna lyckan mitt i Sveriges endurobälte. För övrigt fann jag gumman min inte alls långt därifrån, dock inte vid samma tillfälle. Nåväl, tjugo mil enkelväg från Norrköping, med hyrt släp och lite prutning, stod jag där 8500 SEK fattigare. Men nu med en cykel som skulle föra mig närmare målet i livets sökande efter lyckan. Väl hemkommen igen, demonterades den i atomer och inköpslista över erforderliga reservdelar upprättades.

Därefter ringde jag Arne (Kring förstås) och drog läget för honom. Via omvägar, irrvägar och olika anledningar, fann jag mig själv till slut ståendes i sportbutiken i Knåda. Efter att ha presenterat mig blev det fika med pepparkakor uppe på ”hyllan” i butiken, med prat om Husqvarnor och annat cross- och endurorelaterat. En trekvart senare sisådär, när kaffet var urdrucket och jag kände att jag fått i mig tillräckligt med pepparkakor för att kunna definieras som ”snäll”, gick vi ut till lagret. Ett reservdelslager fjärran från dagens datoriserade storlager, men där lagerhållaren hade fullständig kontroll över lagersaldo och delarnas plats. Som jag saknar dessa genuina miljöer och det lika genuina kunnandet för det som säljs. Något som idag är lika sällsynt som en ärlig politiker, i en tid av storbutiker med personal, som anställts endast för att ta betalt av kunden, utan att ha en aning om vad det är dom säljer.

Med minnen och längtan i blicken, efter tider som flytt…

Reservdelslistan betades av, reservdel för reservdel. När jag fått alla delar i mina händer och jag gjort mig oskyldig i kassan, blev jag så bjuden på pilsner och korv i den gamla nedlagda ICA-affären, tvärsöver grusplanen från Knåda Sport. Tur var väl det att gumman min kom och hämtade mig, efter sina besök i butikerna inne i Edsbyn. Av någon outgrundlig anledning ansåg hon sig ha större utbyte av andra butiker, än vad en leverantör av delar till veteranmotorcyklar kunde erbjuda. Trevliga affärsinnehavare har jag träffat förr, men sällan har jag väl fått sådant trevligt bemötande som av Arne Kring med övrig personal som hos Knåda Sport. Hatten av för Arne och hans döttrar och deras kundservice!

 

Högre fart gör allt mycket lättare

Tillbaka till nutid och mina förberedelser för Backamo-premiären. All utrustning och alla verktyg kontrollerades in i minsta detalj. Ingenting fick lämnas åt slumpen. Åker man fyrtio mil enkelväg för att harva runt på sin cykel vill man inte bli sittandes i depån. Inte ens när det inte är fråga om tävling, utan ”endast” en veteranträff med körning!

Efter fem års frånvaro från endurospåret på grund av sjukdom, återupptog jag träningen lite så smått i våras. Jag har aldrig varit någon fartfantom. Jag tillhör den typen av förare som med hjärtat i halsgropen försöker ta mig förbi nästa hinder på de banor jag gästar. Men kanske framför allt hindren på banorna hemmavid. I sakta mak baxar jag runt min cykel utmed banan, allt medan kompisarna i spåret bedyrar, att om jag bara kör aningen fortare så skulle livet bli så mycket enklare. Ett påstående jag på intet sätt betvivlar. Enklare blev det med all säkerhet, eftersom gumman min då skulle få ta hand om mig under min konvalescens…om jag skulle överleva fartökningen. Eller som man säger: ”It´s not the fart that kills, it´s the smell!”

Dagarna innan avfärd mot Backamo provade jag 430´in i trädgården. Jodå, jag har tillåtelse att köra runt huset, bara jag håller mig ur rabatterna. Gräsprovet runt kastanjen och tvättställningen är inga problem; mattan måste kultiveras. Över kantstenarna tar jag mig också riktigt galant, så länge jag håller mig undan de största bumlingarna. Av självbevarelsedrift kör jag på avslag i gruset så att det inte hamnar i gräsmattan. Främst för att jag inte vill riskera stenskott på grannarnas barn när jag kör gräsklipparen. Efter att ha kickat några gånger startade Qvarnan. Precis som vanligt. Har aldrig förstått det där med startmotor, både cykel och förare behöver värmas upp innan avfärd. Jag tog ett par varv runt huset ställde sedan in cykeln i garaget igen i väntan på avresedagen.

 

 

Lösa muttrar och tom filterhållare

Det höll på att ta en ända med förskräckelse dock. Två dagar innan avresan fick jag för mig att känna över muttrar och skruvar på cykeln. Vad annars göra när man går hemma och väntar som en värpsjuk höna med resfeber? Detta visade sig nu vara ett bra initiativ i det att jag  upptäckte att jag inte dragit topplocksmuttrarna med rätt moment. När jag sedan lyfte sadeln för att demontera tanken, påmindes jag om att jag skulle ha beställt nytt luftfilter. Mitt teflonminne i kombination med att det var en fem- sex år sedan jag renoverade cykeln, hade detta fallit i total glömska. Det undslapp mig ett ”attans”, men jag fann mig ganska omgående och ringde strax innan stängningsdags till Husqvarna Classic i Örebro. Tack vare Rolf Bernhardsson hade jag mina luftfilter i handen samma förmiddag jag skulle åka sydväst vart. Tack, Rolf, för trevligt bemötande och snabb service!

Dagen för avfärd var inne. Under veckan hade jag hunnit modifiera min korta släpkärra för att rymma två cyklar. Det blev många vändor mellan bilen, garaget och huset, innan jag var klar. Det blev oroväckande fullt i bilen med tanke på att vi skulle bli tre i bilen. Jag har förvisso åkt både till Gotland, Eksjö och Linköping med motorcykel och packning, men det var så länge sedan att det kändes som en helt annan tid. Till slut, med all packning lastad, styrdes kosan söderut mot Hindås där jag skulle plocka upp min gode vän för vidare färd mot den stora begivenheten.

 

Veteranenduro, äntligen på plats

Men hur var det nu med veteranträffen i Backamo då? Arrangörerna hade talat väl med väderguden, som i sin tur svarade med sitt allra soligaste humör och bjöd på klarblå himmel och riktigt behaglig temperatur. Inte snustorrt i backen, men definitivt inte lerigt. Vi svängde in genom grindarna till Backamo lägerplats strax innan klockan fem på fredagens eftermiddag. 

Sakta rullade vi fram till barackerna som vi antog var vår logi. Efter en stunds sökande efter någon som kunde svara på våra funderingar kring rum med tillhörande nyckel, gav vi upp. Strax träffade vi istället en av min gode väns arbetskamrater, som parkerat sin husbil en bit längre bort. I samma veva dök ytterligare en av arbetskamraterna upp och hela sällskapet var samlat, förutom två förare som skulle anlända på lördag morgon.

Inne på området stod bilar överallt, husvagnar och husbilar, nästan alla med en eller fler veterancyklar parkerade alldeles intill. Jag befann mig som i ett rus av entusiasm över den höga koncentrationen av tvåhjuliga klenoder. Tänk att få se alla cyklar i verkligheten. Alla dessa klassiker av vilka många jag endast sett på bild i tidningar under årens lopp. Där fanns Lito, Husqvarnor i alla former och storlekar, BSA, Monark, Hedlund, Yamaha, Ariel, CZ, NV, Suzuki, Triumph, Matchless, m.m. Jag var långt ifrån ensam om att leende gå runt bland objekten och njuta av allt ögongodis. Jag kunde mycket väl förstå känslan hos de äldre som med något saligt i blicken drömde sig tillbaka till tiden för sin ungdom. Den tid då man knegat ihop pengar tillräckligt för att förverkliga en dröm, den tid då ägandet av en dylik hoj innebar att man var kung i sällskapet. Idag behöver du aldrig längta efter något, idag går du bara till banken om du inte har råd.

Vi fann ganska snart ”sekretariatet” och anmälde vår ankomst till en av eldsjälarna, Håkan, han som jag antar att ”alla känner”. Nyckel till rummet fick vi och nu kunde vi installera oss på riktigt. Med boendet ordnat och bilen parkerad utanför, tog vi den korta promenaden bort till det övriga sällskapet. Nu skulle det sitta fint med en parkeringsöl i den sköna  höstkvällen. Att sitta ute en kall höstkväll går alldeles utmärkt om tillfället är det rätta. Med underställ, mössa och vantar håller man sig själv varm, medan ölen, i sin oisolerade burk, håller sig kall. Men kall öl i all ära, varm mat krävs också förstås för att hålla ångan uppe i spåret.

 

Tävlingsdag…nej visst nej…

Jag minns en kommentar som fälldes för länge sedan av en av mina endurokompisar hemmavid. Det var en gång då vi skulle träna och jag påpekade att det inte var på blodigt allvar, det handlade ju inte om någon tävling. Pelle, svarade han då, om två män sitter på varsin motorcykel och åker åt samma håll, då är det tävling! Jag skrattade och kunde inte annat än att hålla med om att det låg en viss sanning i påståendet. Men på Backamo är det inte fråga om tävling, här handlar det om att ha kul i ordets rätta och sanna mening. Om du sedan ”tävlar” mot dig själv, det är en helt annan femma…

Aldrig har jag väl upplevt en så avslappnad atmosfär där det funnits så många, så snabba och så fina motorcyklar ute i spåret samtidigt. Vid de endurotävlingar för motionärer jag deltagit i, har det alltid funnits ett mått av prestige. Inte sällan domineras de efterföljande diskussionerna av bortförklaringar och ursäkter för varför det inte blev pallplats den här gången…heller. Men veteranträffen i Backamo erbjuder en långsam och en snabbare grupp, vilket jag tror tar bort mycket av detta fenomen. För egen del tog jag tillfället i akt att köra i båda grupperna. Eftersom jag kör varken långsamt eller snabbt, kändes det som ett korrekt beslut. Det faktum att jag inte blev svartflaggad, tyder väl också i viss på mån på jag inte gjorde något olagligt. För inte sätter jag mig i en bil och åker jag åttio mil på en helg, bara för att sitta i depån!

 

Hopp å lek

Efter förarmötet på lördagsmorgonen var det snart dags för dagens första mastervarv. Den långsamma gruppen gav sig ut i spåret efter en ordonans från FMCK BohusDal. Efter fullbordat mastervarv släpptes vi alla lösa på banan och allmänt hopp å lek anbefalldes. Självklart under eget ansvar och med visad hänsyn till övriga förare i spåret. Jag upplevde inte någon gång under helgen, att det gjordes en omkörning utan hänsynstagande. Som jag upplevde det, visade både upphunna och upphinnande, både hänsyn och respekt för varandra.

Veteranträff kanske låter som något trött och sövande, med gamla cyklar och äldre förare. Men sakta var det långt ifrån alla som körde. Som sagt, MC-Veteranerna är mycket tydliga med att det inte handlar om tävling, men trots detta är det ofrånkomligt att de som har förmågan, faktiskt kör så fort de kan utan att för den skull riskera något i onödan. Och fort går det alltså emellanåt. Åtminstone för somliga.

Så fortsatte det i dagarna två, med körningar på förmiddagar och eftermiddagar med avbrott endast för lunch. Det var inte utan att jag kände mig mör i axlar och armar när det var dags för bingen på lördagskvällen. Jag har nog inte gått och lagt mig så tidigt som lördagen den 7/10, 2017, inte sedan jag började fatta egna beslut och bestämma över mig själv. Trött var ordet och jag somnade ovaggad. Klockan var nog inte långt mycket mer än 21.00, vilket i sig säger en hel del. Men den som går upp tidig morgonstund får guld i mund!

 

Underbart är kort

Trötthet och stelhet till trots, var det inga problem att ta sig upp på söndagsmorgonen. Dags att åter göra sig klar för ännu en dag i sadeln. Åter en dag med klarblå himmel och ett underhållande och trevligt draget endurospår. Eftersom vi hade en hel del packning att ta med oss bort till vår ”depå”, tog vi bilen. Till vår förvåning blev vi denna morgon tvungna att skrapa rutan för första gången den här säsongen. Kallt hade det alltså varit under natten och kylan dröjde sig kvar en smula medan solen gick upp över Backamo. Samma rutiner som under gårdagen, med förarmöte, information om flaggfärger och varningar, regler och mastervarv.

Motorn på min cykel gick ju runt för all del, men något fel var det som inte stämde. Jag hade problem med att den kategoriskt vägrade gå på tomgång. Detta innebar att jag hade fullt sjå med att hålla motorn vid liv vid varje inbromsning. Kanske inte så komplicerat kan tyckas, men eftersom maskinen gick för ”hårt” och  var ”lynnig” på gasen, mer explosionsmotor än förbränningsmotor, vågade jag inte dra på för hastigt eftersom jag på intet sätt behärskar bakhjulsåkning. Måste plocka isär och kontrollera nål/munstycke och inställningar. Min förra cykel, den perfekta nybörjarcykeln, -82:an jag köpte i Vassbacken, den var mycket sävligare. Visst var den vass om jag ville,  men absolut inte ”lynnig”. Dumt nog sålde jag den för att jag ville ha en vit -83:a. Ja, jag vet! Peta inte i det såret. Jag ångrar mig djupt i dag och ser nuförtiden inga som helst problem med att äga två 430WR, eller äldre och mindre cyklar heller för den delen.

 

Grand Finale

Det sista varvet för dagen gick fort så lacken lossnade från tanken. Åtminstone kändes det så i min värld, just där och just då. Att det för publiken förmodligen såg ut som jag stod still hör inte hit. Så roligt som jag hade på Backamo lägerplats, helgen 7-8/10, 2017, har jag inte haft på mången dag. Men just som det gick alldeles jättebra, hittade jag den! Den grova grenen som låg i spåret, mitt i vänsterkurvan efter att ha passerat gräsprovet. Det var där och då som jag gick omkull. Ingen fara eftersom jag i praktiken stod still, som sagt. Men med krokigt styre och avslagen fotpinne, tolkade jag händelsen som ett tecken på att det nu fick vara bra för i år. Jag reste mig upp och kickade igång cykeln och tog mig till depå för att packa ihop. Beslutet var fattat.

Ett problem jag ofta tvingas tampas med, är hur jag skall välja mellan att själv deltaga i verksamheten, eller om jag skall fotografera och försöka få till en och annan bild från densamma. Så även denna gång. Jag hade föresatt mig att varva körningen med att promenera utmed banan och fotografera. Därför hade jag tagit med den inte helt oansenliga kamerutrustningen. Nu blev det inte mycket av med detta, nästan inget alls närmare bestämt. Men tack vare, eller på grund av, min tidiga sorti från spåret på söndagen, blev det trots allt tillfälle att försöka föreviga några av de förare som tog sig runt utmed banan. Jag presenterar här ett litet urval i form av en en salig blandning av det som fastnade på min sensor strax efter söndagslunchen. 

Men nästa år, om gud vill och träskorna håller, då lastar jag släp och bil full med leksaker för hopp och lek i Backamo! Tack MC Veteranerna Väst, FMCK BohusDal och Ljungskile Motorclassiker och alla frivilliga, ideellt arbetande, för en mycket trevlig helg och ett fantastiskt fint arrangemang.

 

Författaren och fotografen på bilden nedan, tackar för sig. På återseende…

Foto: Jonas Ståhl

PS.

Arne Kring är kontaktad och jag fick bekräftat att jag åkt runt med fel nål i förgasaren. Ny nål är beställd tillsammans med lite annat smått och gott. Så nästa år, då jävvlar, då skall jag nog lägga i tvåan också… ;)

DS.

2 comments

  1. Tjenare Togge!

    Jo du, trevligare sysselsättning får man leta efter. Tack för snälla ord om inlägget!

Leave a comment