Per Engströms Foto

Nationaldagen

Då gumman åkt på studieresa med jobbet hade jag varit gräsänkling sedan i söndags. Med många strängar på min lyra, har jag inga större problem med att få dagarna att gå. Istället har dagarna flutit på i ett harmoniskt lugn och utan att ha behövt ta hänsyn till någon annan. Under dessa former, när ensamheten är tillfällig, om än inte självvald, kan den upplevas som riktigt avslappnande. Speciellt under underbara sommardagar, då lugnet infinner sig och påminner, nästan som vid den tiden då man var ung och nyss hade gått på sommarlov.

Jag tog mig en funderare på hur jag skulle fira nationaldagen. Tänkte att det kanske fanns något att göra för att bryta av vardagen, något som inte låter sig göras varje dag. Motorcykelutflykter och fotograferande kan göras när som helst, dricka pilsner, köra enduro, och klippa gräset likaså. Men tillfällen till att åka ångbåt växer inte på träd. Speciellt inte möjligheten att åka med s/s Moa på Motala Ström.

 

Vilken kamera?

Men utan kamera tar jag mig ingenstans. Det underbara sommarvädret höll i sig så jag packade ner kameran i ryggsäcken och tog cykeln ner till kajen utmed strömmen, precis nedanför cafét Gubbens Trädgård där hon skulle lägga till. Det hade annonserats att hon skulle göra halvtimmesturer mellan 12.00 och 17.00

Eftersom jag valt att tillfälligt trycka på den ”digitala pausknappen” fick det bli en analog kamera för dagen. Valet föll på det ”bökigaste” alternativet, min Hasselbladare 500C. Visserligen är väl inte Hasselbladare svårare att använda än andra kameror, men otränad som jag är och med en litet ”reportageaktig” situation, samt exponeringsmätaren i en rem runt halsen, blir det ju en annan femma.

Moa hade inte hunnit in till stan när jag anlände på min cykel, så det blev en liten stunds väntan och prat med Martin, en av eldsjälarna i Norrköpings Ångbåtsförening. På kajen satt också Ellika och väntade, pedagog på Norrköpings Stadsmuseum, dagen till ära kontaktad av föreningen för att vara guide ombord på Moa under rundturerna i inre hamnen. Ett mycket trevligt initiativ som gav än mer substans till den redan fantastiska upplevelsen av att nästan ljudlöst stäva fram på strömmens vatten.

 

Att angöra en brygga

Efter ett tag hördes så ångvisslan då Moa passerade under Hamnbron. Fille stod för styrandet, och Peter för fyrandet. Hon gled så vackert in till den lilla flytbrygga som ligger förtöjd utmed kajen och knöts fast med vana händer. Det märktes att handhavandet av den lilla slupen finslipats under åren sedan första provturerna. Innan första körningen för dagen, gav man sig också ut på en ”rekognoceringstur” för att känna på strömmarna och också pejla av läget med det låga vattenståndet.

 

Fille bjöd in mig att följa med på turen innan första ordinarie tur. Jag hade förstås redan för avsikt att åka med som betalande passagerare, men gratis är ju som bekant alltid gott. Låt vara att jag är en av två initiativtagare till projektet, men att hon idag är i ypperligt skick, har jag däremot inte bidragit med ett hammarslag till då jag inte varit aktiv medlem i föreningen på flera år.

 

 

Rutin och sjömanskap

Den lilla föreningens medlemmar visar hela tiden upp ett lugn och tryggt handhavande i allt de gör. Biljettförsäljningen sker avslappnat på kajen intill förtöjningsläget. Tilläggning och avgångar sker i tid (till skillnad från rälsbunden trafik ett par hundra meter bort). Fyrning för att hålla trycket uppe, koll på vattenståndet i pannan, samt att vika ner skorsten för passage under broarna; inget går som tåget för här fungerar grejerna…

Det blev en underbar dag allt som allt. Många trevliga, glada och nyfikna människor passerade under dagen, en del valde också att ta en tur. Lite tunt med kundunderlaget var det trots allt, då det på norra strömkajen finns endast en attraktion; caféet Gubbens Trädgård. Ett café i en underbar oas vars lummiga bakgårds atmosfär minner om en för länge sedan svunnen tid. Absolut väl värt ett besök om man vill fika eller äta, i en långt trevligare milö än storkedjornas ”Kaffe-Hus”.

 

 

Mycket jobb, liten förening

Avslutningsvis kan jag inte annat än att lyfta på hatten för de eldsjälar som håller s/s Moa i skick och tillika flytande. Det är ett enormt tidskrävande arbete, att med endast fem-sex aktiva medlemmar hålla henne i sådant skick att hon får framföras med passagerare. Men så är det ju, föreningsarbete tar tid från ofta redan fullspäckade familjeprogram, och därför svårt att värva nya medlemmar. Jag hoppas också på att Stadsmuseet och NÅF fortsätter med sitt ”samarbete”. Som kuriosa vill jag också nämna, att det faktiskt var Norrköpings Stadsmuseums personal på deras snickarverkstad, som i begynnelsen hjälpte oss med att ta fram ämnen för däck och skarndäck, samt sargarna runt om.

Är du intresserad av att veta mer? Gå då in på Norrköpings Ångbåtsförenings hemsida, eller  Norrköpings Ångbåtsförening på Facebook

…och när du ändå är ute på stan, passa på att kika in på Norrköpings Stadsmuseum, de har alltid något intressant på gång och kan stilla din nyfikenhet. För det är nämligen så, att det är oundvikligt att promenera i, exempelvis Industriområdet, utan att bli nyfiken på Norrköpings Historia.

Hjärtligt välkommen ombord vid nästa tillfälle. Väl mött då.

 

(Kamera: Hasselblad 500C, Optik: Planar 80/2,8, Film: Kodak TMAX100 och TMAX400, Framkallare: Tetenal Ultrafin)