Per Engströms Foto

Man kan ha olika syn på saker och ting, men om man oreserverat gillar den förvandlingsprocess som Norrköping just nu genomgår, tycker jag man skall ta sig en allvarlig funderare på om man hamnat på rätt plats här på jorden.

Det är ingen lyckad kombo, hybrisdrabbade kommunpolitiker som styrs av byggherrar med vinstintressen. Nej, detta är förstås inget man erkänner, men att leva i förnekelse är inget ovanligt. Och så är det ju, så länge ingen säger ifrån är det bara att köra på. Samtidigt går man ut med information och vackra ord om att man gärna lyssnar på synpunkter från allmänheten. Pyttsan! Oavsett vad som sägs kör man sitt eget race. Likt en trasig grammofonskiva som hakat upp sig, bemöter man kritiken mot utarmning av kulturarv och förfulning av städer med fantasilösa formuleringar som: ”smaken är som baken” och ”alla kan inte få sin vilja igenom”. Två påståenden som stämmer till hundra procent. De som inte får sin vilja igenom är de som inte sitter i bestämmandeposition.

Och så har vi ju varje småstadspolitikers brinnande buske, ett gigantiskt resecentrum som sägs lösa allt ont här på jorden när det till syvende och sist endast är fråga om en stor urinoar i glas, stål och betong. Skall bli spännande att se hur detta bygge kommer att resultera i lycka och välgång för stadens invånare. För kostar gör det och om pengarna inte räcker till skola, vård och omsorg idag, lär det knappast bli mer kvar i kassan när skrytbygget som presenteras i de ”vackert” illustrerade fyrfärgsbroschyrerna står klart.

Nåväl, detta är ett nytt inlägg med gammal text nedan. Från i maj 2016 närmare bestämt. Jag läste igenom översiktsplanerna från 2002 och 2014, jämförde de bägge och sammanfattade vad jag kom fram till. Jag hyser inga större förhoppningar om att du kommer att läsa hela texten, lika lite som jag tror att någon på kommunens stadsplaneringskontor har gjort det. Men de har ju trots allt sagt att de vill höra min synpunkt…eller hur var det med det?

 

Synpunkt på ÖP Staden, inlämnad till Norrköpings kommun 160515:

”Jag har tagit del av ÖP02 och ÖP Staden (varav den senare hädanefter benämnd som ÖPS) och blir som invånare i staden, djupt oroad över det jag läser då jag kan notera att det skett en stor attitydförändring över den tid som gått mellan de båda dokumenten. Mina synpunkter är självklart formulerade med insikt om att en del av förutsättningarna ändrats under den tid som gått mellan de båda ÖP.

ÖP02 visar på ett långt större intresse för bevarandet av stadens kulturarv och grönområden, samt ett större tillvaratagande av människans intressen i såväl kulturella sammanhang som boendemiljö. ÖP02 är välformulerad, tydligare och med ett faktiskt patos för kulturmiljön, den enskilda individen och stadens invånare som grupp betraktad. Kort sagt, att man faktiskt ville vinnlägga sig om en hållbar, rimlig och trevligare utveckling av staden för invånarnas bästa. ÖPS däremot, är en summarisk och till synes hastigt hopkommen produkt, som framstår som en plan där en stor del av invånarnas intresse kommer i andra rummet till förmån för enskilda ekonomiska intressen.

Mycket av kommunens visioner om hur Norrköping skall se ut i framtiden ser jag inte som en utveckling, snarare en avveckling, eller åtminstone kraftig reducering, av stadens befintliga och unika karaktär och särställning gentemot andra städer i Sverige. I ÖP02, del1, kapitel 3, Förutsättningar och allmänna intressen, Park och trädgårdsmiljöer, står bl.a. att läsa: ”En av förutsättningarna att känna sig hemma på en plats är att det finns kontinuitet, en historisk förankring med varaktighet i funktion och utseende.” Denna mening är allmänt gällande för hur man som människa ser på sina närmaste omgivningar och jag skulle önska, att man i större utsträckning tog fasta på den formuleringen i det fortsatta arbetet med planering av staden.

Inledningsvis, på sidan 8 i ÖPS, konstaterar man att Norrköping är en attraktiv stad med stora kulturhistoriska värden som är en ovärderlig resurs och att dessa därför skall bevaras. Vidare står att arkitekturen skall fånga stadens mångfald med människan i fokus. Man har för avsikt, enligt texten, att det skall vara tydligt avläsbart vad som är gammalt och vad som är nytt, och att man vill sätta Norrköping på kartan som ”en arkitekturstad i världsklass”. Man vill förvalta såväl det befintliga som det framtida kulturarvet. Men när jag läser planen ser jag inte någonstans att man faktiskt vill försöka uppfylla de beskrivna visionerna. Man har utelämnat viktiga teman, bl.a. ett aktuellt kulturmiljöprogram med avsiktsförklaringar för värdefulla miljöers och byggnaders framtid, vilket togs upp i den tidigare ÖP02.
Jag efterfrågar förtydliganden av hur man tänker förvalta Norrköpings varumärke som gammal industrihistorisk varvs- och hamnstad med stora kulturhistoriska värden?

I ÖPS står endast generellt beskrivet att staden skall växa och förtätas. Befintliga hus kan komma att byggas på, gårdar kan komma att bebyggas. Då Norrköpings centrala bebyggelse och gamla stadsplanering med sitt karaktäristiska rutnät har ett stort kulturellt värde, borde man inte ens fundera på att göra större ingrepp i stadsbilden annat än att bebygga de tomter som ännu inte är bebyggda.

Men för att trots allt kunna bemöta dylika funderingar, krävs precisering vad gäller vilka byggnader och vilka gårdar som kan bli aktuella. Tänker man ta hänsyn till de befintliga byggnadernas kulturella värden innan man bestämmer sig för att ”smälla på några våningar till”? Hur tänker man kring stadens silhuett? Hur tänker man kring bredd på befintliga gator och det för staden så karaktäristiska rutnätet? Hur ser man på tillgång till dagsljuset mellan byggnaderna i den förtätade staden? Det nämns ingenting i konkreta ordalag om bevarandet av stadens befintliga karaktär, endast i högst diffusa ordalag. Jag vill i ÖPS se förtydliganden och inte som nu vaga utkast till eventuella förändringar.

Under grönstruktur I ÖPS står: ”I staden behövs flera stora park- eller naturområden finnas som är målpunkter för alla stadens invånare och besökare.”, samt ”studier visar att människor mår bättre ju fler utemiljöer med olika karaktär som finns nära bostaden.” Vidare läser jag angående blåstrukturen: ”en av grunderna för att få en strandskyddsdispens är stadsutveckling. Karta med urbana strandzoner visar var Norrköpings kommun bedömer att stads- och utvecklingsintresset väger tyngre än skyddsbehovet.” Då det finns planer på att riva fängelset för att exploatera området för bostäder, innebär detta att man börjar nagga i kanten av Åbackarna. Det står under norra Himmelstalund, att ”hänsyn ska tas till viktiga kultur- och rekreationsvärden kring Himmelstalundsfältet.”

Återigen, ÖPS är behäftad med så mycket luddiga formuleringar och öppnar upp för egna tolkningar i framtiden, att jag som medborgare inte kan dra några större slutsatser av det i ÖPS skrivna. Kartorna över grön- och blåstrukturer i ÖPS är tyvärr inte till någon större hjälp för att bringa klarhet i saken. Jag efterlyser mer information om hur man planerar kring bebyggelse i Åbackarna och på/kring Himmelstalundsfältet. I vilken utsträckning? Vad menar man med att ta särskild hänsyn till viktiga kultur- och rekreationsvärden kring Himmelstalundsfältet? Hur vill man förtäta och utveckla staden utan att staden reduceras till en förtätad urban storstad bland alla andra? Hur tänker man kring att bevara den befintliga miljön? Jag önskar förtydliganden av hur man tänker förvalta parker och grönområden? Hur tätt, eller glest, kommer man att återfinna grönområden, något som är viktigt inte minst för barn, funktionsnedsatta och gamla? Varför väger stads- och utvecklingsintresset tyngre än skyddsbehovet?

Man beräknar att Norrköpings invånarantal skall vara 175.000 år 2035 och man vill därför att staden också skall växa till ytan. Risken med genomförandet av alla summariskt beskrivna förändringar som står att läsa i ÖP Staden, blir att staden tappar sin särställning och därmed sin attraktionskraft. Staden förlorar just det som gör Norrköping unikt. För att människor skall välja en ort framför en annan krävs inte bara nya bostäder, fungerande kommunikationer och näringsliv. Det krävs också att orten har något som sticker ut, att den är attraktiv, trygg och estetiskt tilltalande. Hur resonerar man här? Varför skulle Norrköping bli attraktivare för att staden blir tätare och med nyare, hastigt hopkomna bostäder? Vad är det som kommer locka alla dessa nya invånare till just Norrköping? Tänker man att om man bygger bort det unika med Norrköping, och istället bygger nytt och mycket, kommer folk att vallfärda till Norrköping?

Jag har under många år, i olika sammanhang sett uttalanden om att man vill göra Norrköping till en kulturhuvudstad/Musikstad/Idrottsstad. Det är lovvärda intentioner, men jag kan inte på något ställe i ÖPS se hur man tänker sig uppnå dessa visioner. Vad har man tänkt göra som skulle resultera i att Norrköping kommer att sticka ut från andra städer som redan kan titulera sig detta?

Ett av argumenten för ett, i sin strävan efter långsiktigt och hållbar planering, nytt resecentrum i upphöjt läge, är en eventuell havsnivåhöjning. Likaså nämner man att dagens reningsverk på Saltängen kan ligga kvar på befintlig plats, under förutsättning att skyddsåtgärder mot kommande havsnivåhöjning genomförs. Hur resonerar man kring havsnivåhöjningen när man planerar byggandet av bostäder i inre hamnen och på Saltängen och Butängen i övrigt?

Jag saknar förtydligande av hur man tänker förvalta och lyfta fram hamnens och de många varvens betydande historia för staden? Hur kan man förbise den potential som finns i den, till synes obetydliga, men historiskt intressanta bebyggelsen på norra kajen inne vid hamnbron, gasverket, reservkraftverket, och mindre träbebyggelse. Den befintliga bebyggelse som skulle kunna uppfylla kommunens egen beskrivning om att det skall vara ”tydligt avläsbart vad som är gammalt och vad som är nytt”, samt skulle utgöra årsringar i vår framtida stad. För att försöka visualisera vad jag menar vill jag nämna de ”obetydliga” små trähusen utmed Åsögatan uppe på Söder i Stockholm, och det finns en näst intill outsinlig källa av exempel på städer i övriga Sverige, där man på ett förtjänstfullt sätt blandat nytt med gammalt. Om så krävs för att kunna föreställa sig det färdiga resultatet, föreslår jag studieresor för uppslag på samma sätt som med resor till Rotterdam för att studera resecentrum.

Jag citerar återigen ÖP02: ”Uttryck för riksintresset: Industrianläggningar från skilda tider, även utanför det centrala industrilandskapet…” Med detta citat och övriga formuleringar i åtanke, är det med stor förvåning jag tar del förslaget om att plötsligt ändra planerna på resecentrums placering. Under alla år, fram till bara för några år sedan, planerade man en helt annan korridor för järnvägen. Denna senkomna ändring, motiverad med konstruerade argument, och inte Trafikverkets förslag, skulle resultera i att Vulkans unika miljö och industribyggnader måste skatta åt förgängelsen. En miljö med stark förankring till Norrköpings övriga industrihistoria och med nästan etthundrafyrtio års obruten industriell verksamhet som kan betraktas som riksintresse. De förestående planerna för denna miljö är en direkt motsats till de formuleringar man använder sig av i ÖPS, och förstärker intrycket av kommunens ointresse i att försöka leva upp till sina ideologier i ÖP02 och ÖPS. De ideologier som handlar om att bevara vårt kulturarv och stadens identitet.

Med tanke på kommunens nuvarande förhållningssätt till kulturvärden och hur man väljer att formulera sig, anser jag att ÖPS kan betraktas som falsk varudeklaration. Jag efterfrågar alltså en planering som tar långt mycket mer hänsyn till befintligt kulturarv, miljö och befintlig bebyggelse. Som medborgare och skattebetalare anser jag mig ha rätt till att få fortsätta njuta av de få unika miljöer som ännu finns kvar och aldrig kan återskapas om de rivs istället för att förädlas och anpassas till nya verksamheter.

Proportionerna för den nya stadsdelen Butängen förminskar den befintliga staden och reducerar den till ett bihang till det nya. Enligt de illustrationer som presenteras, framstår Norra Promenadens allé som en liten häck och Carl Johans park blir en liten gräsplätt med några små buskar på. Jag kan tyvärr inte förstå hur man överhuvudtaget kan påstå att man vill värna om det kulturhistoriska arvet eller stadens identitet genom så oproportionerliga projekt. I ÖPS nämns planerna för Butängen lika summariskt som så mycket annat och lämnar öppningar för stora förändringar efter godkännandet av planen. Jag önskar mer detaljerad information om hur man tänker sig utformningen av en så pass stor förändring som det här är fråga om. Vilken typ av hus, arkitektur, antal våningar, grönområden, finansiering, hur kommer det se ut från Lagerlunda?

Så viktiga teman som friluftsliv, offentlig konst och naturmiljö saknar jag helt i ÖPS. Hur har man tänkt satsa på och utveckla verksamheten inom dessa områden? Jag ser fram emot information om renoveringar, utbyggnader och nyuppförande av idrotts- och friluftsanläggningar.

Var någonstans i ÖPS står det om våra museer där vi invånare kan ta del av stadens historia och kanske själva komma till tals? Vilka planer har man för den museala verksamheten, har man någon överhuvudtaget? Varför satsar man inte mer aktivt på att verkligen lyfta fram stadens historia och presentera den även utanför museerna? Genom att åskådliggöra vår historia skapas starkare band mellan stadens invånare och staden, vilket i sig leder till en tryggare och trivsammare miljö i och med starkare identitet hos invånarna.

Jag vill avsluta mina synpunkter med att även jag anser det av stor betydelse att man satsar på stadens utveckling och vill locka människor och företag till densamma. Jag är själv inflyttad, från Stockholm, och kom som sextonåring till staden sommaren 1982. Då upplevde jag min första tid i Norrköping som ett spännande äventyr. Att flytta till en ny stad, men ändå att få bo nästan på landet. Jag uppskattade min nya stad med alla möjligheter det innebar att bo ”nära allt”. Med min cykel kunde jag ta mig från mitt föräldrahem i Lagerlunda in till centrum, eller upp till Himmelstalund för att träna med Vita Hästens juniorer. Jag cyklade ner till Hamnen för att se på fartygen och upplevde staden som otroligt variationsrik och med stora kontraster. Den spännande stadsbilden med det ”gamla genuina” så intakt bevarat. Jag kommer ihåg att jag kände mig trygg i den överblickbara staden med det ”behändiga formatet”, och så stora oexploaterade grönytor nästan mitt i centrum. Ganska snart ”ägde” jag Norrköping, jag kände mig trygg och ”hemma”. Funderingarna på att flytta tillbaka till Stockholm kom på skam bara efter ett par år. Det var här, där allt var anpassat efter människan, som jag ville fortsätta bo.

Då jag redan bestämt mig för att studera vidare och gå till sjöss, uppskattade jag förstås närheten till hamnen. En fantastisk känsla att få bo i en hamnstad, med fartygen inne i centrum, och med så mycket orörd natur nästan in på knuten. Helt unikt. I och med mitt yrkesval inser jag med lätthet kraven på förändringar av den moderna hamnen, men anser att det tydligare skall framgå att inre hamnen faktiskt har varit en kommersiell hamn i flera hundra år.

Med åren som gått har jag förstås fått lite perspektiv på tingen. Trots att jag upplevde Norrköping som ett äventyr sommaren -82, inser jag idag att staden jag flyttade till var en nedlagd arbetarstad, liksom ”omsluten av en grå och fuktig yllefilt”. Men något hände i och med 1984, då staden fyllde 600 år. Jag har ofta sagt att jag märkte en förändring under de efterföljande åren, trots att jag faktiskt bodde i staden och kanske inte borde reflekterat så mycket över vad som hände runt om kring mig. Men skillnaden blev snabbt påtaglig. Man satsade på renoveringar av stadens ytor, konst, planteringar, och en allmän uppfräschning av Norrköping. Sedan kom Universitetet till staden, vilket innebar ytterligare ett lyft och en föryngring av Norrköping. All heder åt alla inblandade i det som hände under -80 och -90-talet.

Jag är, som jag skrev inledningsvis, djupt oroad över planerna för Norrköpings fortsatta utveckling och kan inte annat än se, att de planer jag tar del av faktiskt kommer förändra staden i så stor utsträckning att det inte längre är ”mitt” Norrköping. När man ställer frågor till allmänheten för planeringsarbetet, i den mån man gör det, är det hur lätt som helst att få de svar man vill ha genom att formulera sig utefter vilka svar man önskar. För att inte tala om hur man sedan väljer att tolka givna svar. Man väljer att satsa på projekt som inte står i proportion varken till stadens befintliga storlek eller ekonomi, samt att projekten planeras att utföras inom en tidsram som inte är av naturlig art, utan av andra orsaker än faktiska behov. Dessa prioriteringar tar fokus och resurser från att skapa grundförutsättningar som skulle resultera i att fler människor väljer att flytta till Norrköping. För så enkelt är det, kommer man inte till rätta med ökad kriminalitet, brister inom vård, skola och omsorg, ja då kommer inte en käft att vilja flytta till Norrköping, hur mycket gammalt man än river eller hur höga hus man än bygger.”

Per Engström