Per Engströms Foto

Rapport från en sadel…

Än en gång far mina funderingar iväg där jag sitter på motorcykeln på min väg genom ett somrigt Sverige. De smala, backiga och vindlande landsvägarna passerar genom små samhällen med ortnamn jag aldrig hört talas om. Jag försöker sätta fingret på mina känslor och associationer, men känner att jag inte riktigt förmår att formulera mig för att förmedla mina tankar.

Jo, jag vet, jag borde vara mer koncentrerad på själva körningen, och inte tänka på annat. Men ändå, jag kan helt enkelt inte låta bli att fundera över hur livet en gång tedde sig på platserna jag passerar. Hur såg man på sitt liv och sin vardag för inte alls så länge sedan? Hur tänkte man på framtiden när det lilla samhället bar sig självt vid tiden för mina föräldrars unga dagar?

Jag tänker, är det så att landsbygden reducerats till en utflyktsort för stressade stadsbor och semesterfirare? Hänger landsbygdens fortsatta existens på att erbjuda sådana som jag själv, en stunds avkoppling? Inte så att det är det något fel i det, att leva på turismen. Tvärtom. Men nog borde det väl finnas förutsättningar att få ut så mycket mer med rätt politik?

Självklart är mina funderingar, som så mycket annat, endast generaliseringar för att försöka få struktur på resonemanget. Jag vill understryka att det endast är fråga om reflektioner och funderingar, med vördnad för vår gemensamma historia, de som levt och verkat på den svenska landsbygden och de som fortsatt gör det.

Framtidstro

Det finns alltså fortfarande kvar där ute, i landet Sverige. Jag har sett det! Det forna brukssamhället med tynande spår av framtidstro, småskalig industrialism och människor som där och då byggde vårt land tillsammans med människorna i storstäderna.

Men verksamheten blev till slut olönsam och lades ned, rationaliserades bort, eller köptes upp och flyttades. Krav på centralisering och förändring i jakten på kostnadseffektivitet sker alltid på bekostnad av människors arbetsplatser och utkomst. Rent nationalekonomiskt undrar jag dock, om det inte många gånger endast resulterar i belastning av ett annat konto.

Platsen för verksamheten valdes utifrån geografiska förutsättningar; tillgång av råmaterial och vatten för kyla eller kraft. Miljöerna och byggnaderna lever idag på lånad tid och förfaller på de platser där det inte finns ekonomiska intressen för exploatering, eller pengar till sanering.

Idag är invånarna färre, och med högre snittålder. Jodå så är det. Med olika förutsättningar från plats till plats, får jag självklart olika intryck under resan. Man har hittat nya lösningar och livet fortsätter, trots indragna livsnödvändiga servicefunktioner som stadsbon tar för givet. Anledningen till det är, antar jag, att det finns en livskvalitet utanför städerna som inte kan fås någon annanstans.

Brukssamhället

I det lilla samhället står den där, den gamla affären som en gång utgjorde samlingspunkt för invånarna. I bästa fall har en pizzeria eller någon entusiastisk hantverkare i stället flyttat in. Skolan är en annan byggnad som ofta står för fäfot, eller i bästa fall, fått annan funktion än att hysa kunskapstörstande, alternativt skoltrötta, elever.  

Men lika ofta, med igenbommade fönster iklädd sin sista svepning av grå, eller vit, grånande eternit, står huset där som ett vemodigt monument över avvecklingen. Det enda som blomstrar i det lilla sovsamhället, är ogräset som inte längre har någon fiende.

Idag är det sällan någon annan än de på platsen boende som tar sig tid till att uppleva miljön. Vägnätet har under decennier förändrats; byggts om, ut och förbi. Inget konstigt med det, då det kontinuerligt underdimensioneras i och med en lika kontinuerlig ökning av antal fordon på våra vägar.

Målet är ingenting…

Den som reser med bil idag passerar samhället, i hög hastighet långt utanför. Jag inser förstås, att det med dagens trafikintensitet är nödvändigt. Ett nödvändigt ont. Med den minskade trafiken in till det lilla samhället minskar förstås också kundunderlaget. Den lokala handeln får stryka på foten. I de fall sviktande kundunderlag inte beror på omdirigering av trafiken, beror det istället på byggandet av stora köpcentra…

Utveckling, säger en del. Jag vet inte, jag. Våra folkvalda säger ideligen att de vill investera i landsbygden, att göra det lättare för människor att leva utanför städerna. Vem har inte hört det populära uttrycket: ”Vi vill satsa på en levande landsbygd”? Man väljer medvetet ordet ”vill, inte ”skall”. Av erfarenhet vet jag att jag inte är ensam om att fundera på vad de egentligen menar med sina uttalanden. Resultaten av deras vackra ord lyser i alla fall med sin frånvaro.

Samtidigt växer antalet invånare dramatiskt i våra större städer, där bostäderna inte räcker till och bostadspriserna når oproportionerliga nivåer…

Vägen är allt…

Robban Broberg träffade huvudet på spiken med: ”Målet är ingenting, vägen är allt”. Om man tar honom på orden och väljer de minsta vägarna som ändå är farbara, får man en annan bild av Sverige än den som presenteras i TV. Om man dessutom väljer att göra det i komprimerad form på motorcykel, exempelvis en sisådär etthundrafemtio mil på knappa veckan, ja då får man ett litet annat perspektiv på tingen. Och med att resa menar jag att verkligen ta sig tid, att stanna till och ta till sig det man upplever. Chansen att komma fram helskinnad ökar dessutom om man tar det lugnt.

Årets mc-resa förlades till Dalsland och Värmland. Två underbart vackra landskap med fantastiska miljöer och variationsrikedom. Naturen, de otaliga små vägarna, asfalt som grus och de ofta orörda miljöerna, utövar en nästan magisk dragningskraft på mig. Säkert är också att min gode vän Anders, som resorna alltid företas tillsammans med, tycker likadant som jag. Och två mc-förare på varsin Honda Africa Twin kan inte ha fel.

Inlägget är alltså ett resultat av mina reflektioner under den fem dagar, och 145 mil korta resan. Tyvärr hade jag då inte klart för mig vilken text jag skulle skriva och bildmaterialet är därför inte representativt för texten. Istället presenterar jag bilder från en mer oplanerad fotografering under resan, med bilder av det som spontant föll mig in att fotografera. Är du intresserad av vår resrutt? Hör då av dig till mig så berättar jag gärna.

Jag håller det inte för otroligt att jag gör ett separat inlägg för någon, eller några av nedan angivna länkar. Framtiden får utvisa.

Bilderna i inlägget är tagna på följande platser:

Eds MC- och Motormuseum

Båstnäs bilkyrkogård i Årjängs kommun.

Akvedukten i Håverud.

Ekenäs ute på Värmlandsnäs.

Svanskog järnvägsstation.

 

Bildspel nedan: