Per Engströms Foto

Etapp 8, tisdag 26/7.

Frukostens Nirvana.

Hotel Krasicki dukade upp en frukost värd en konung. Men vi tar det i kronologisk ordning.

Jag vaknade fullständigt utvilad. Solen sken in genom takkupans fönster och lyste upp väggen på andra sidan rummet. Jag kunde inte komma ihåg när jag sovit så gott senast. Inte hemma, inte ombord, inte någonstans. Tydligen hade jag somnat med en gång eftersom snarkningarna drog igång i samma ögonblick som jag släkte kojlampan, allt enligt information från relativt säker källa. En hel natts obruten sömn var värd varenda zloty vi betalat för rummet.

När vi mornat oss och kände oss redo, gick vi ner i källarvalven till hotellets restaurang. Frukostbuffén var bland det mest imponerande jag någonsin sett i frukostväg.

Det var mat i långa banor, uppdukat så flott som hade jag uppnått frukostarnas Nirvana. Färsk frukt, färskt bröd, färska grönsaker, allt i ett otal sorter och variationer. Ljusa och mörka korvar, olika senapssorter. Pannkakor, honung, sylt, marmelader. Fisk och chark, ägghalvor, salladsröror, såser och dressingar.

Omeletten tillagades à la minute med de ingredienser du själv önskade genom att peka på ingredienserna som låg i skålar framför kocken. Och till råga på allt, det var inte bara fråga om variation och kvantitet då kvaliteten med god marginal matchade utbudet. Den som eventuellt gick hungrig från det frukostbordet hade ingen annan att skylla än sig själv.

Det enda jag saknade var ett litet leende från personalen. Ett tyst litet tecken på välkomnande och med en önskan om att jag som deras gäst trivdes. För det gjorde vi. Kunde liksom inte annat med sådana lokaler, miljöer och kvalitet på allt. Jag tillskriver kontot för blyghet bristen på leenden i de östliga länderna, inget annat.

Eftersom städning av rummet ingick i priset, och då vi inte hade någon packning att stuva ihop fick vi lite tid på oss innan det var dags att checka ut och dra vidare. Någon längre promenad hade vi dock inte tid för, men ett varv runt hotellet utanför vallgraven skulle vi ju i alla fall hinna med.

 

Avresa från Lidzbark Warminski.

Det blev lite av en mikrotur på stan och vi hann med att tala med lokalbefolkningen här också. I den underbara morgonen, på en bänk utmed vallgraven, satt en trevlig man med sin hund. I handen hade han en brun papperspåse och i påsen hade han sin morgonpilsner. Vi kom att språkas vid en liten stund, så där som främmande människor på gott humör ibland plägar göra. Det var ingen djuplodande diskussion, inga världsproblem som löstes, bara lite feel good som man säger. Precis som det alltid borde vara, ett anspråkslöst men trevligt samtal med en främmande människa. En stund, en möjlighet som absolut inte skall underskattas.

Lurigt ändå, vid mer eller mindre varje stopp vi gjort, så nog kom vi i slang med jämnåriga som tyckte om pilsner. Enda skillnaden var att de vi kom i kontakt med inte hade motorcyklar. Det började onekligen kännas som Anders och jag drog till oss alla ”fula gubbar” med en pilsner i näven. Kanske det är som man säger, kaka söker maka, lika barn leka bäst, o.s.v.?

Vi tog vägen den förbi den lokala butiken och köpte varsin flaska, en och en halvliter vatten, till våra ryggsäckar. Resan började närma sig sitt slut. Idag skulle vi komma fram till Gdynia om allt gick enligt planerna. Det började bli ont om utrymme för krångel och felkörningar. Läge att välja säkrare vägar på GPS:en med andra ord. Ville ju inte hamna på vägar som visade sig sluta i spiltan på någon avlägsen bondgård, typ. Strålande sol, torrt och fortsatt hett och svettigt. Vi hade verkligen haft tur med vädret under hela veckan. Men eftersom vi lever i ett fritt land och har rätt att klaga, måste jag utnyttja den möjligheten genom att tycka att det varit en aning för varmt för att vara perfekt.

 

Onödigt spännande.

Vägen till Gdynia gick nu alltså på lite ”större” vägar. Ju närmare vårt mål vi kom, ju mer märkte vi av att utvecklingen kommit ikapp. Skillnaderna mellan hemma och utomlands suddades liksom ut en smula. Efter ett tag på väg svängde Anders av vägen. Hans cykel hade börjat krångla igen. Den gick hyfsat en stund, men efter ett tag, och i farter upp mot nittio började den ”bluddra” och tappa ork för att strax gå bra igen en stund. Fenomenet tycktes tyvärr bli mer och mer frekvent och vi valde tillslut att vika av från motorvägen, väg 7.

Det var lite onödigt spännande att ligga i åttio och bli omkörd av alla, inklusive långtradare. Samtidigt som man hela tiden hade en gnagande oro om att bli stående utmed vägkanten. I farter runt åttio funkade hojen däremot hyfsat och vi beslöt därför trots allt att välja mindre vägar de sista åtta milen till Gdynia.

Våra intentioner var alltså att hålla oss till de större och ”säkrare” vägarna, men  nu gjorde omständigheterna att vi tvingades gå på GPS:en och riskera att hamna på avvägar. Vilket vi förstås också gjorde. Den lilla vägen övergick snart till en ännu mindre väg med asfalt som sett sina bästa dagar. Turligt nog tog asfalten slut och övergick i grus. Tyvärr tog också grusvägen snart slut och övergick i sin tur i något som kunde tyda på att en traktor passerat för någon månad sedan. Vi befann oss till slut på en åker. På min fråga om vad GPS:en hade att säga om våra framtida utsikter om att åter komma till civiliserade trakter, sa Anders att den lilla apparaten bestämt hävdade att vägen var farbar och ledde tillbaka till civilisationen.

Vi valde att betvivla uppgifterna och vände åter för att chansa på att den krånglande cykeln skulle hålla ända fram, även på större vägar. Tur i oturen visade det sig efter ett par mil att ett omfattande vägarbete pågick öster om Gdansk. Jag tror det var första gången i mitt liv jag uppskattat att i över tre mil krypa fram i bilköer förbi vägarbeten. På dammiga vägar, i tryckande hetta utan fartvind, med dieseldoftande tung trafik runt omkring oss, färdades vi i krypfart mot Gdansk/Gdynia.

För varje kilometer stärktes hoppet om att vi faktiskt skulle komma fram, och i tid till Stena Lines terminal. Vi fick snart uppleva stora kontraster när vi efter en stund plötligt befann oss inne i centrala Gdansk, mitt i rusningstrafiken. Efter att ofta ha varit helt ensamma ute på landsvägarna, eller näst intill i alla fall, blev detta ett nytt inslag i resan.

 

Svenskt stål biter bäst.

Innan jag gav mig av hemifrån hade jag hade hört skräckhistorier om hur farligt det var att köra på de Polska vägarna. Och det är det säkert också, precis som hemma i Sverige. En tanke som legat och gnagt lite grand i bakhuvudet under hela veckan. Men det dröjde inte länge innan jag kände mig rätt säker i sadeln. Inte odödlig, men relativt säker ändå. Ingen större skillnad på att köra i Polen eller i Belgien, där jag kört några gånger mellan 1997-2004. Här gällde det bara att vara distinkt och bestämd, inte tveka eller låta någon annan komma före.

Det var fler än en gång som någon bilist försökte bryta vår tvåmanskolonn. Utan att lyckas vill jag tillägga. Tänkte lite irriterat på att om man ser två S-märkta semitunga adventurehojar med packväskor, varför inte låta de hålla ihop? Fattar man inte att de kanske kör i par? Våra cyklar med Continental TKC80 smälte liksom inte in i stadsbilden, vi var med våra cyklar mitt inne i stan lite malplacerade För även om killen med nazihjälm på skallen, sittandes på en customhoj med två stuprör till avgaspipor låter mer, är två skitiga, tungt lastade Africa Twin coolare…om du frågar oss.

Men svenskt stål biter bäst och jag bet tillbaka för att hålla vår formation. Jag låg som tvåa eftersom Anders körde uteslutande på GPS:en och var därför tvungen att anpassa mig efter rödljus och de trafiksituationer som uppstod i samma stund som Anders passerat föregående.

Jag satte aldrig min crosstövel i sidan på någon prejande bil, även om det var nära ett par gånger. Istället vred jag lite extra på gasrullen och höll stadig kurs utan att veja för den bil som försökte sticka upp. De vek alltid av när de insåg att han på hojen inte tänkte vika ner sig. Lite annat med långtradarna däremot, där kände jag att matchen var avgjord redan innan avspark, typ. Men å andra sidan så körde yrkeschaufförerna med större urskiljning.

Den täta och gyttriga trafiken till trots flöt resan genom de stora städerna problemfritt. Anders lotsade oss med hjälp av GPS:en galant genom stadskärnorna. Hans cykel fungerade som tidigare nämnts alldeles utmärkt i farter under åttio och vi kunde till slut parkera vid Stena Lines terminal i Gdynia. Vi parkerade under den stora leden Eugeniusza Kwiatkowskiego som går över de inre delarna av Gdynias hamn och klev av våra cyklar.

 

 Stenaterminalen i Gdynia.

Varma och sjöblöta av svett tog vi av oss jackor och skyddsvästar. Klockan var inte mer än två, halv tre och vi skulle inte checka in förrän senast vid sjutiden på kvällen. Gott om tid alltså. Vi gick in på terminalen för att få ut våra boardingkort. Eftersom jag har Telia som operatör fick Anders sköta incheckningen även om det var jag som gjort bokningen. Bokningsuppgifterna fanns ju förstås i min mail, men Telia verkar inte ha förstått det här med användarvänligt gränssnitt på min iPhone.

 

Antingen det eller så har jag inte lyckats hitta appen som skulle göra mitt liv enklare. Nu fick jag istället ett bryt och nedkallade (uppkallade?) alla onda krafter och förbannade min operatör i hopp om att på detta sätt nå framgång. Anders påpekade lugnt att han hade samma uppgifter i mailen på sin telefon, med en operatör som tillåter kunden att ta del av informationen i sin mailbox. Tror ni det hjälpte?

Efter incheckning var det nu hög tid för…just det, en kall! Vi skulle ju inte rulla på båten förrän om fyra timmar och en kall öl var i det här läget av nöd tvungen. Ett par hundra meter från terminalen låg bensinstationen, törstiga motorcyklisters oas i den heta öken av bullrig godstrafik. Vi satte oss i gruset under den stora viadukten och lät oss väl smaka av våra pilsner och jordnötter. Det kändes lite vemodigt att äventyret snart var över, men samtidigt skönt eftersom det blivit långa dagar, många och långa promenader i över trettio graders värme. Sånt tar på en otränad 50-åring även om det sitter hårt inne att erkänna det. Måste ta tag i träningen igen, så att man orkar njuta mer och kunna vara beredd på det oförutsedda. Det är heller inte uteslutet att det blir lite längre resor vad det lider.

Timmarna passerade och bilar började samlas framför grinden in till hamnen. Vi ställde upp våra cyklar nästan längst fram i kön och kom snart i slang med ett par killar. De var nere i Polen för att köpa byggmaterial till sin firma hemma i Sverige. De berättade att det var ca 30% billigare att köpa materialet i Polen jämfört med i Sverige när resa och allt var betalt. De talade båda rätt bra svenska och hade flytt till Sverige undan orättvisor, fängelse och än värre öde om de stannat kvar.

Ganska snart kom samtalet in på svensk invandringspolitik och invandringsproblem. Jag vill här och nu slå fast att det var de båda killarna som initierade samtalsämnet, inte Anders och jag. Men utan att göra detta inlägg till något politiskt, vill jag bara nämna att det i sanning var givande och upplyftande att höra om deras erfarenheter. Både om deras bakgrunder och anledningar till varför de flytt från sina hemländer, vilket var förbannat gripande och otäckt. Deras berättelser handlade om oliktänkande, förtryck, fängelse, dödsstraff, röda korset och amerikanska ambassaden.

Men berättelserna handlade också om deras syn på sin roll och sitt ansvar som nyblivna medborgare i ett annat land. De berättade om sin vilja att göra rätt för sig i deras nya hemland. De hade bott i Sverige i omkring sju år, i början hade de jobbat på Sodexo/N´Clen och nu hade de en byggfirma. En så kallad framgångssaga. Men jag kan inte låta bli att tänka på de hemska erfarenheter de kommer att bära på livet ut.

Jag är av den åsikten, att vi i Sverige skall hjälpa de som behöver hjälp. Jag är också av den åsikten att vi som land skall ställa samma krav på de som söker hjälp, som på oss som redan bor i Sverige. Låter det kontroversiellt och omänskligt tycker du? Ganska enkelt tycker jag. Inte att genomföra, för det är komplicerade frågor, helt klart. Men som grundinställning tycker jag det är enklare än Duplo byggklossar. Anders och jag var glada över att en del av våra skattepengar kommit till nytta och att två företagsamma människor fått möjlighet att starta ett nytt liv, långt bort från de hot de flytt från.

 

Rullade ombord på Stena Vision.

Grindarna öppnades och vi fick slutligen rulla in på kajen. Snart kom det ytterligare motorcyklar som radade upp sig bakom oss. Allt som allt blev det ett tjugotal cyklar som skulle till Sverige från Polen. Den danska mc-klubben hade varit nere i södra Polen på en musikfestival för hojåkare. Tydligen handlade det om ca 80000 besökare och vodka för 4 euro/shot. Det var i alla fall vad en av knuttarna hade att berätta efter sitt besök på partajet. Kan inte ha varit något vidare spännande tillställning, om det enda man har att berätta är att spriten var billig, kan jag tycka.

Vi körde ombord på Stena Vision som till min förvåning hade svensktalande besättning. Matroserna verkade lika förvånade som vi att döma av deras reaktion när de insåg att vi två som rullade ombord först också talade svenska. En matros frågade mig om vi alla kände varandra, alla tjugo mc-cyklister. -Nej, svarade jag, det är bara vi två och pekade på Anders. Men vi är de två coolaste, spädde jag på. -Det tycker jag också, svarade matrosen och skrattade hjärtligt.

Med frenesi surrades det nu hojar, det rycktes i spännband, packades av packväskor, kläddes av jackor och hjälmar. Efter en stund var vi så redo för att ta oss upp i inredningen. Hytten hittades och vi trängde oss in i insideshytten jag bokat. Tänkte som så att vi ändå skulle sova och därför inte var i behov av en ventil för att kunna titta ut på omgivningarna. Vatten har man ju sett förr liksom. En liten hytt med två mc-cyklister och deras utrustning i, blir rätt trång. Med kläder, stövlar och tankväskor blir det inte mycket plats över.

När jag krängt av mig stövlarna såg jag på utsidan av mitt vänstra smalben. Det hade kliat lite smått under resan och jag hade därför smort in med hudsalva med hopp om lindring. Benet var alldeles prickigt rött, svullet och ömmade en aning. Jag ju inte läkare till yrket men misstänkte att jag råkat ut för någon form av värmeutslag. Tänkte i mitt stilla sinne att det var tur att vi skulle vara på hemmaplan redan under morgondagen. För fortsatt körning under de varma förhållanden vi upplevt under vår resa, hade med största säkerhet förvärrat problemet.

Efter en mer än välbehövlig dusch gick vi ut i båten för att njuta av sjöresan. Det hade börjat skymma när vi kom ut på däck och är inte ofta man så långt norrut, kan sitta på däck endast i t-shirt och ta sig en öl utan att frysa. Framförallt inte när solen gått ner. Det varma vädret höll med andra ord i sig. Vi stävade ut från Gdynia och såg stadens ljus försvinna i horisonten samtidigt som himlen färgades svagt orange, rosa och gredelin i solnedgången.

Den fortsatta kvällen bjöd inte på så mycket värt att berätta om. En alldaglig sjöresa hade tagit sin början. Vardag för många, avslutning på ett äventyr för andra. Vi åt förstås en god middag i bufférestaurangen och besökte därefter en av barerna för en avslutande kaffe med cognac. Det fick dock inte bli för vidlyftiga barrundor eftersom vi skulle upp tidigt och köra ca 35 mil dagen efter.

Sista rycket för dagen.

I ett tappert försök att spela bort våra sista zloty på rouletten blev vi tyvärr besvikna. Eller rättare sagt, jag lyckades och Anders misslyckades. För hur han än satsade gick han med plus. Vi kände oss tillslut nödgade att sluta för att det inte skulle spåra ur helt och hållet. Det visade sig dock att vi fick svenska pengar för våra marker, dryga sexhundra närmare bestämt.

Kojen kändes lockande även denna kväll och vi var mer än nöjda med vår dag och kväll. Tillbaka i hytten fick vi en smärre chock. Varmt och kvavt trots fungerande ventilation kändes det med all önskvärd tydlighet att det var dags att tvätta mc-ställen vid hemkomst. Det luktade svett något så kopiöst. Men näst intill immuna som vi vid det här laget blivit lade sig den första chocken ganska snart. Efter den dagliga rutinen med att skriva ner lite anteckningar om det som skett under dagen, sade vi godnatt och släckte lamporna omgående. I morgon kväll skulle vi åka åt var sitt håll och få somna i våra egna sängar.