Per Engströms Foto

Etapp 5, Lördag 23/7

Ännu på Zemsodis.

Dagens äventyr började strax sydväst om Plunge, cirka fem mil nordost om Klaipeda. Efter en god natts sömn längtade vi båda upp i sadeln igen. Den här dagen började som de flesta andra dagar, med en rejäl frukost för att stå pall för alla vedermödor. Vi var ensamma i matsalen. Kanske var det inte högsäsong, någon annan anledning till den skrala beläggningen kunde vi inte finna. Jag menar, trevligt boende och bemötande precis som i det övriga Baltikum vi besökt under vår resa borde ju generera fler gäster än så här. Come to think of it förstår jag inte varför jag inte hört talas om fler i min omgivning som semestrat i våra grannländer öster om Östersjön.

Vår sorti blev tidig denna morgon. Det var med en anings förnimmelsen av en flyendes känsla vi lämnade vår logi. För att vara helt ärlig var vi lite oroliga för värdinnan på campingen. En trevlig och serviceminded kvinna, inte tu tal om saken. Men vad var det som gjorde att hon emellanåt tog små prinsesshopp och kvittrade lyckligt likt en ung skolflicka i vår närhet? Var det för att hon var glad över det ovanliga besöket av två motorcyklister från främmande land, eller knaprade hon måhända exotiska svampar ute i köket? Vi lär aldrig få veta.

På dagens agenda stod ett besök på en utrangerad före detta Sovjetisk missilbas. Anders knappade in koordinaterna för Plockstine Cold War Museum och vi gav oss iväg norrut igen, mot Plunge och vidare mot vårt mål. Då vi valde att följa GPS:en hamnade vi av en lycklig slump mitt ute i ingenstans. När vi stod vid vägen, där vi blev anvisade att svänga in, tittade vi frågande på varandra och ryckte på axlarna.

 

När GPS:en får styra.

What the heck, tänkte vi. En möjlighet att få se lite andra vägar än de asfaltvägar vi färdats på senaste dagarna kunde vi ju inte tacka nej till. Lite ovana, och kanske en smula tveksamma, blev det en spännande färd med våra tungt lastade hojar. Efter ett par kilometers traktorstig med ömsom rötter, ömsom lössand, mynnade stigen ut i en öppen skogsglänta. En stor glänta med en vacker gammal gård i mitten, omgiven av ängar och dammar.

 

Strax utanför grinden in till gården satt det en man bredvid en stor ekstock. I sin hand hade mannen en gammal yxa, eller bila snarare. Hans hund skällde frenetisk på oss när vi kom. Anders som var längst fram, morrade tillbaka inifrån hjälmen varvid hunden backade tillbaka och insåg att han mött sin flockledare. Den yxförsedda mannen vid grinden hade av allt att döma inte sett Gevalias reklam för kaffe vid oväntat besök. Men hans bemötande var trots detta mycket hjärtligt, även om besöket med all tydlighet var helt oväntat.

Vi tog av oss våra hjälmar och presenterade oss för mannen vid grinden. Det visade sig att vi haft turen att få träffa en yrkesman, en träsnidare av rang. Han skötte sina eggverktyg lika skickligt som han hanterade dem. Likt ostskivor hyvlade med osthyvel, högg han bort spåna för spåna. Ytan i det stora ekämnet blev precis så slätt som om han använt en rubank. Han berättade att hans gård var över tvåhundrasextio år gammal och att han för tillfället snidade traditionella religiösa symboler. Jag kan bara beskriva dem som att de påminde om indianernas totempålar. Den religösa innebörden lämnar jag däremot okommenterad. Jag kan mycket väl ha fel, och tackar i så fall för rättelse.

Mannen vars namn jag tyvärr glömt, frågade om vi var intresserade av att se hans konstverk. Det var vi. Han gick före oss genom grinden och in på gården, fram till en timrad länga där han öppnade en trädörr. Vi klev in över den höga tröskeln och kom in i ett litet utrymme. Associationen till Emil i Lönneberga och hans snickarbod var inte långsökt. Men detta var något alldeles extra. Det lilla utrymmet var fyllt med varsamt och omsorgsfullt snidade träfigurer med stor variation. Den korta vistelsen tillsammans med den skicklige träsnidaren på hans gård var en stund som länge kommer leva kvar i våra minnen.

En miljö med så stor kontrast till det som vi kommit till främmande land för att se, nästan som ett utropstecken. Ett utropstecken som med all sin kraft talade om för oss som besökare att det här ni nu får se, det är det som är vårt Litauen och inte spåren av det kalla krig som ni hittills sett. Vi kände en stor vördnad för hans kunnande och tacksamhet för sin dyrbara tid han avsatte för två fullständigt främmande människor. Om jag åker österut igen, skulle det vara mycket intressant att få träffa honom igen. Då gärna med en tolk för att översätta mina frågor och hans svar.

Efter stunden på den vackra gården tillsammans med träsnidaren var det dags att ge sig ut på vägen igen, den väg som vi egentligen skulle åkt men turligt nog vek av från. När vi nu var på rätt spår igen var vi strax framme vid vårt mål, den före detta Sovjetiska missilbasen som ligger mitt ute i skogen i Zemaitija National Park. Vi var långt ifrån ensamma att komma till platsen på motorcyklar. På parkerings stod redan trettiotalet hojar, allra minst. Nästan uteslutande customhojar med en eller annan BMW GS. Vi förstod av texten på motorcyklisternas västar att de kom från Vilnius och precis som vi, var ute i kalla krigets hjulspår.

”Cold War”, kom man att kalla kriget.

Vi betalade entréavgiften och gick upp mot grinden som ledde in till området. Innanför inhägnaden kunde vi se fyra stora kvadratiska ”lock”. Locken som vart och ett täckte var sin missilsilo. Runt anläggningen löpte multipla rader av stängsel. Taggtrådsstängsel och elstängsel, larm och beväpnade soldater höll oinbjudna gäster på behörigt avstånd. Jag tror mig förstå rent teoretiskt, hur det skulle ha varit att ha kommit till denna plats för några decennier sedan. Men ändå kunde jag inte riktigt, där och då, ta till mig vad det var jag egentligen upplevde.

Att försöka återge den dryga timslånga guidade rundturen nere i anläggningens inre skulle ta för mycket plats i anspråk. Jag väljer istället att summariskt beskriva den, och hänvisar till länken för wikipedias beskrivning av Plokstine missile base, samt länken till Plokstine Cold War Museum. Mycket information i text som var utförligt och pedagogiskt presenterat. Vi hamnade i släptåget av en guidad tur som gick på Lettiska. Det var liksom bara att hänga med, men att försöka ställa frågor var inte att tänka på.

Det fanns inte en suck i h-vete att hinna ta in all information som fanns presenterad på skyltar och i montrar. Inte med det tempo som den litauiska guiden for fram i underjorden. Hon var lika övertygande och kanske framför allt, lika målinriktad som de medeldistansmissiler som en gång funnits på platsen. Anläggningen består av fyra, cirka trettio meter djupa raketsilos avsedda för varsin missil. Varje missil med en stridsspets om 2 megaton monterad. Dessa SS-4-missiler var riktade mot strategiska mål i Europa och skulle ha kunnat utplåna hela Europa i ett enda svep.

Under den guidade turen blev vi lotsade genom utrymmen ett och två plan under markytan. Under vår tur följde vi en på golvet målad linje genom alla möjliga rum, bl.a. personalutrymmen, kraft- och elcentral, ventilationsrum, bränsletankar, olika kontroll- och kommunikationscentraler, m.m. Anläggningen skulle ju fungera även om man var tvungen att gå under jorden så att säga. Missilerna skulle förstås kunna avfyras även om man var under atombombsattack själva.

I ett av rummen bjöds på en kortare filmförevisning. En film som på ett mycket illustrerande sätt visade effekterna av en kärnvapenexplosion. I början av filmen hördes den manliga delen av de Lettiska västförsedda knuttarna kommentera det de såg på väggen. Vi förstod inte orden de uttalade, men av kroppsspråk och ropen att döma anade vi att de på något skruvat sätt tyckte det var häftigt. Under tiden som filmen rullades upp framför oss blev det allt tystare och tystare i lokalen. Kommentarerna uteblev till slut helt. Det verkade som informationen om konsekvenserna av ett kärnvapenkrig slutligen nådde fram till gruppen av människor.

En viktig del av det kalla kriget var den politiska propagandan. Propagandaaffischer från både öst och väst ”rättvist” fördelat, visade båda sidors syn på saken vid den tiden. De många gånger vackra affischerna utgör mycket intressanta och beskrivande tidsdokument. Tyvärr var inte östsidans affischtexter översatta till för oss begriplighet, men konstverken talade till oss med sitt tydliga bildspråk. Och det är ju så, att oavsett vad saken gäller finns det inte bara en sanning. Det krävs som bekant två för att dansa tango. Att människan inte kan inse det en gång för alla, och därefter lära sig att kommunicera med varandra. Tänk ändå så mycket lidande och umbäranden mänskligheten då skulle slippa.

 

Turen avslutas med att vi fick gå in i toppen av en silo. Det var med en konstig känsla jag stod där. Lite som att vara med i en Bond-film tittade jag ner i den sex våningar djupa silon. Precis där, i det mest hemliga, det mest förbjudna och ryska jag kunnat tänka mig, hade det stått en pjäs med sprängkraft att förstöra hela Europa för bara några decennier sedan. Vi begrundade vansinnet i anläggningen och dess syfte en stund och gick sedan tillbaka upp i dagsljuset. Tänk så nära det var, att förutsättningarna för fortsatt liv här på jorden så radikalt förändrats. Så visst var Cold War Museum värt ett besök, trots att guiden for fram som en missil.

 

Nida, på det Kuriska näset.

Vi hade beslutat att övernatta nere i Nida. En liten ort precis norr om den ryska gränsen på det Kuriska näset. På vägen ner gjorde vi ett stopp på den natursköna Litauiska landsbygden. Där ute, mitt emellan landsvägen och den stora motorvägen på en byggtomt, där bestämde vi oss för att tända våra trangiakök för att laga till lunchen. Under resan hade vi tidigare erfarit för låg blodsockernivå och känt att skärpan bakom styret avtagit betänkligt. Ett tillstånd inte tillrådligt när man färdas på mc i främmande land.

 

Vi kom in till Klaipeda via A1:an och GPS:en lotsade oss fram alldeles förträffligt denna gång. Vi blev båda två lite förvånade när vi plötsligt insåg att vi var tvungna att ta en färja över till näset. Det var väl inte så förvånande egentligen, om man varit mer bevandrad i geografin vill säga. Men på vår karta framgick det inte att det var öppet vatten vi skulle passera.

Vägen ner till Nida var fantastisk. Men det var ingen bred väg, smal och utan vägren växlade den mellan härliga raksträckor och slingerkrokar. Många bilförare tycktes ha bråttom, mycket bråttom. Företrädelsevis Audi-, Porsche-, och BMW-förare tycktes vara mycket sent ute för ett avtalat möte av något slag. Att vi låg på i 100 knyck var tydligen alldeles för långsamt.

Naturen ute på det Kuriska näset påminde mycket om det Gotländska landskapet med timglassand och vindpinade tallar. Den smala, ibland slingriga vägen gick som i en tunnel. Vegetationen utmed vägen växlade mellan tätt kantad av tall, ibland av lövträd. För vår del slutade vägen i Nida eftersom vi inte skaffat visum för att passera den ryska gränsen. Vi rullade in i den lilla orten som ligger nere vid vattnet på insidan av näset. Efter att ha stannat och frågat i turistinformationen fick vi reda på att campingen inte låg långt från centrum där vi stannat för att orientera oss om läget.

Det var fler än vi som valt att åka motorcykel till den vackra platsen. Campingen i sig var kanske inte så vacker, men den milslånga sandstranden som låg ett par hundra meter västerut var det. Vägen till stranden gick bland tallar och sanddyner. Precis innan stranden kom vi fram till det krön som låg ovanför själva stranden. Skyltar talade om att nakna familjer fick bada till vänster, och nakna damer till höger.

Jaha ja, fattades bara det. Nittio mil på motorcykel och en badstrand för nudister. En stunds förvirring uppstod och jag frågade Anders var en hämmad, vit medelålders man med badbyxor var tillåten att doppa sig. Vi hittade slutligen en plats där även jag kunde bada. Efter ytterligare en lång dag fylld med upplevelser och hetta i kalla krigets hjulspår, var det mer än uppfriskande med ett dopp i Östersjön.

Dagen avslutades uppe vid campingens uteservering. Omgivna av idel inhemska turister, kanske en eller annan västeuropé, hade vi slagit upp vårt tält i den täta tältstaden. Där på uteserveringen tog vi våra obligatoriska kalla parkeringsöl och pratade om dagens upplevelser. Serveringen stängde och vi gick till kojs. Nedkrupna i sovsäckarna somnade vi helt ovaggade inom kort. Morgondagen skulle tillbringas i sadeln. Vi låg lite efter i tidsschemat och hade några mil att ta igen. På programmet låg att passera ytterligare en gräns. Nu skulle vi in i Polen och besöka Hitlers varglya…