Per Engströms Foto

Etapp 7, Måndag 25/7

Uppe med tuppen.

Dagen började tidigt för min del. Redan vid fyratiden vaknade jag och kände att det var dags att besöka campingens servicehus.

Inför resan hade jag valt mellan att ta med mig min flera kilo tunga systemkamera, eller den nyinköpta kompaktkameran. Valet föll på kompakten. Eftersom jag insåg att jag inte skulle få tid till att utnyttja systemkamerans fulla potential (har jag någonsin?) valde jag alltså bort bildkvalitet framför tillgänglighet, enkelhet och vikt.

 

Men denna tidiga morgonstund var verkligen ett tillfälle för att fotografera. Dimman i den tidiga morgontimmen hade precis börjat lätta. Dagens första solstrålar hade försiktigt och trevande börjat söka sig upp bakom träden bortanför den lilla sjön. Sjön som, om jag simmade lite för mycket åt vänster, skulle ta mig in i Ryssland. Funderade ett tag på om jag skulle ta vattenpasset med mig. Så rolig(?) så tidigt på morgonen fortsatte jag på samma spår. Tänkte på att de som försökte ta sig över gränsen via sjövägen vintertid, troligen skulle bli avisade (trumvirvel). Jag ber om ursäkt får de två senaste funderingarna.

Jag gick ner till den fina sandstranden där sjön låg alldeles spegelblank framför mig. Varken vind eller lekande barn krusade vattenytan. Så vackert att jag nästan glömde varför jag egentligen gått upp så tidigt. Några exponeringar hann jag med innan trycket blev för högt för fortsatt fotografering. Efter välförrättat värv gick jag upp till stugan och somnade om en liten stund. För även om morgonstund har guld i mun är allt av måtta en dygd. Som svensk gäller det att vara lagom även om man är utomlands.

 

Världens minsta mc-klubb.

Mannen med vimpeln, motorcyklisten som var sin egen mc-klubb. Vi träffade den polska knutten på parkeringen på campingen. Likt ett utropstecken högt över vägen, svävade den polska vimpeln som satt på den vertikalt monterade stingpinnen bakpå hans cykel.

Det polska svaret på Easy Riders Dennis Hopper, var så behängd med metall och dekaler att det var ett under att han kunde gå överhuvudtaget. Alla attribut fanns där, dödskallar, stora ringar, kedjor, läderbandana runt huvudet, och mycket mer. Men han verkade snäll, och glad.

Mannen sken upp som en sol när han fick syn på Anders och mig, två jämnåriga män som också var ute på äventyr med sina motorcyklar. Med ett lyckligt leende stegade han fram till sina två själsfränder, Brothers in Arms, och presenterade sig för oss med ett skruvstädshandslag. Men eftersom jag inte hade papper och penna vid tillfället har informationen om hans namn och födelseort redan gått till glömskans sälla jaktmarker.

Vi konstaterade snart att han talade ryska och polska, medan vi talade svenska och engelska. Av naturliga orsaker blev vårt samtal därför kort och vi skiljdes åt som vänner. Tyvärr hade jag inte kameran framme för att ta en bild av vår mc-kollega, men hur en knutte ser ut vet ju alla vid det här laget.

 

Avresa från Goldap Caming.

Vid frukosten hördes ett välbekant, tuffande ljud. Åh, här kommer en kompis, sa Anders, åsyftandes att det var fråga om en Honda v-twin med ”slip on” som var i antågande på andra sidan krönet. Tuffandet blev tydligare och starkare. Jag som satt vänd mot ljudet och kunde se vad som närmade sig, föreslog istället Briggs & Stratton då det var fråga om en liten trädgårdstraktor på väg in på campingen.

Vi blev snabbt klara med vår packning. Och städningen av stugan, tja, vad skall jag säga. Då redskap för trädgårdsskötsel saknades, varken krattor eller skyfflar, blev städningen inte av liksom. Nu återstod bara att ta adjö av våra nyvunna vänner, de polska bröderna med sina söner som var ute på sitt stora cykeläventyr. Jag kan inte låta bli att fundera på hur de hade det under sin fortsatta resa. Men jag är ändå övertygad om att de till slut nåde sitt mål i Augustow och att de alla fick ett minne för resten av sina liv. Ett minne som säkert också kommer ligga till grund för en starkare självkänsla för att ha klarat av en sådan strapats.

Själva resan ner till dagens mål, Hitlers Varglyan, var egentligen inte så mycket att orda om. Men det vill jag säga, att vägarna vi nu lyckades hitta var bland de sämsta vägarna vi dittills färdats på. Många delsträckor var så dåliga att bilarna nästan kröp fram för att inte falla i bitar. Vi å andra sidan, vi som satt en bit upp på cyklar med rätt bra fjädringsväg och Continental TKC80 på fälgarna, vi kunde stå på riktigt bra. Visst skakade det, men inte mer än att det kunde definieras som ren njutning.

Men majoriteten av vägarna i dagens etapp ner till Ketrzyn var ändå fantastiska, både med avseende på vägbeläggning och det landskap de gick genom. Som tidigare under veckan färdades vi i ett vackert jordbrukslandskap, genom byar och mindre städer. Jag ljuger inte, inte mycket i alla fall, när jag säger att dagens resa gick i en enda lång allé. Alléerna avlöste varandra och avbröts endast för vägkorsningar eller byar som råkat komma emellan. Och visst har jag kört genom alléer hemma i Sverige, men aldrig så täta, aldrig så långa och inte så många på samma dag.

Träden hade ibland växt ihop över vägbanan och bildade då bokstavligen lövtunnlar, så täta att ljuset knappt släpptes igenom ner på vägbanan. Måste upplevas, åk dit du också! Trots hastighetsbegränsningar på 60 och 70 km/h i alléerna, höll lokalbefolkningen en långt högre trafikrytm. Med hastigheter upp mot 90, och ibland över det, kunde vi färdas utan att provocera fram livsfarliga omkörningar.

Felkörning, igen.

Vi kom fram till Ketrzyn och var nu nära Varglyan, en för mig mytomspunnen plats. En plats jag bara hört talas om och aldrig egentligen trott att jag skulle komma till. Men nu var jag alltså snart där. Efter den obligatoriska felkörningen skulle vi så småning om komma till rätt plats. Den näst intill olidliga hettan i norra delen av den europeiska kontinenten höll i sig, och vi tappade väl koncentrationen för en stund. Antingen det, eller så hade vi fått fel koordinater.

När vi väl konstaterat att vi kört fel, stannade vi på en parkering för att lista ut var vi var och sedan vända tillbaka. Vi hade stannat på en parkeringsplats vid en annan turistattraktion; Święta Lipka. Jag hade aldrig tidigare hört talas om platsen, men många människor vallfärdar dit för att besöka den fantastiska kyrkan med sin unika barockorgel från 1721. Hade vi bara vetat, och haft mer tid, hade vi självklart klivit av cyklarna. Men så blev det alltså inte. Får kanske anledning att åka tillbaka någon gång i framtiden.

Den vänlige parkeringsvakten talade om att han har en farbror som bor i Örnsköldsvik, men att han själv aldrig varit i Sverige.  När vi pratat en stund om lite av varje gav han oss mycket utförliga vägbeskrivningar, som visade sig vara mycket lätta att följa när vi kom tillbaka till där vi svängt fel. Han gav oss också en utförlig historielektion och bakgrundshistoria till Varglyan, alldeles gratis. Trots att vi nyttjade hans parkeringsplats utan att betala, där vi stannat ett ögonblick för att vända och begrunda vår plats här i livet. Tillbaka mot Ketrzyn och vårt mål alltså.

 

Wolfs lair, betong och armeringsjärn.

Den smala vägen från Ketrzyn till Varglyan gick mestadels genom tät och lummig lövskog. Till skillnad från tidigare erfarenheter var här mycket väl skyltat. Så tätt mellan skyltarna och skyltar med så mycket text att man inte hann ta till sig all information. Detta gjorde att jag som låg först, när jag passerat en skylt inte kunde avgöra om jag passerat vår avtagsväg eller skulle fortsätta. Problemet löste sig snart nog när vi plötsligt såg en stor skylt som skiljde sig från de övriga.

 

 

 

Vi hade kommit fram till öppen plats i skogen och såg nu en vaktkur med rödvitmålad bom på vår vänstra sida. Vi var äntligen framme vid Wolfs Lair. Vakterna anvisade alla motorcyklister att köra förbi bilkön och svänga in bakom vaktkuren. När vi parkerat hängde vi av oss överdelarna av våra mc-ställ och ryggplattor vilka lämnades på cyklarna. Stövlar och mc-byxor behölls dock på. Vi orkade liksom inte byta om till tunnare kläder, vilket i och för sig kanske hade varit ett klokt val i den tryckande hettan.

 

Efter att ha betalat inträdet på 35 PLN gick vi in på den historiska platsen. Jag vet inte vad jag föreställt mig att få se. Inte heller hur omfattande Varglyan med alla byggnader egentligen var. Vi köpte en karta över området som beskrev platsen med alla dess bunkrar och övriga byggnader. Eller rester av bunkrar och byggnader snarare. För det var ju så, att efter kriget när tyskarna äntligen och definitivt besegrats, ville man jämna alla de gigantiska bunkrarna med marken.

Jag kan bara ana mig till det hat man känt inför platsen som varit Hitlers och övriga höga nazi-officerares hökvarter under fyra års tid. Man ville utplåna området och byggnaderna från jordens yta. Inget som minde om Hitler och det vansinne han stod för skulle få finnas kvar. Alla spår skulle förintas, precis som Hitler försökt göra med ett helt folk.

Vi gick runt bland ruinerna som en gång nästan bildat en stad i den nordpolska skogen. Ungskog gör nu allt den kan för att ta tillbaka platsen. Betonglämningarna blir ett lysande exempel på hur naturen tar allt åter. Någon gång, mycket långt in i framtiden, skulle jag hålla det för troligt att arkeologer kommer göra utgrävningar på platsen och fundera över vad all betong och järn egentligen var för konstruktion.

För dryga sjuttio år sedan hade man alltså försökt spränga alla hus och bunkrar, men bevisligen gett upp. Konstruktionerna var tydligen rätt konsturerade för sitt ändamål. De gigantiska betongblocken, ibland halvt infallna, hängande i de sega förtvinade armeringsjärnen, var ingen upplyftande syn. Armeringsjärn i sådan omfattning att det ofta såg ut som rotsystemet under en rotvälta. Grova järn, men som i detta sammanhang ändå framstod som klena sytrådar i förhållande till betongens proportioner.

 

 

Skrämmande var det enkla och enda ord jag kunde komma på för att beskriva vad jag kände. Trots den vackra sommardagen med fåglarnas kvitter i den lummiga grönskan, kände jag det som kroppen genomfors av kalla rysningar. Man fylldes av en stark känsla av obehag. Bunkrarna gav oss bägge associationer till Egyptens pyramider, för de var gigantiska i ordets rätta bemärkelse. Visserligen inte lika höga och omfångsrika som pyramiderna, men liknelsen haltar ändå inte.

 

Efter några timmars vandrande bland ruinerna, när vi sett Hitlers, Bormanns, Görings, Jodl, Keitels hus och bunkrar, gav vi oss iväg från Varglyan. Men innan dess hade vi förstås också stått på den exakta platsen där Stauffenberg försökt göra gott för mänskligheten genom att spränga den nazistiske ledaren i luften. Som bekant misslyckades attentatet. Det kändes naturligt att stanna upp för en stunds reflektion vid platsen. Anders och jag kunde som så många andra inte låta bli att filosofera över hur saker och ting utvecklat sig, om Graf von Stauffenberg lyckats med uppdraget…

 

 

Lyxig logi och skitiga gäster.

Vi lämnade det skrämmande monumentet bakom oss och fortsatte resan västerut. Imorgon skulle vi vara i Gdynia för att ta Stena Line hem till Sverige och Karlskrona. Var vi skulle övernatta var ännu inte bestämt. Det enda vi visste var att det var ont om campingar och hotell utmed den väg vi planerat på kartan. Som vanligt körde vi på känn och hoppades på det bästa. Det hade ju gått bra hittills. Värmen gjorde sitt och vid femtiden på eftermiddagen var vi som vanligt under veckan, sjöblöta av svett.

 

Vi började känna av törsten och den välbekanta låga blodsockerhalten, trots jordnötter och vatten under dagen. Men vi hade gått torrt i vattenförråden den senaste biten och skulle behöva fylla på våra camelbacks.

Anders svängde in på en kullerstensbelagd parkering när vi rullat in i Lidzbark Warminski. Jag frågade honom lite undrande, om han på allvar tänkt att vi skulle ta in på det slottsliknande Hotell Krasicki som tornade upp sig i andra änden av parkeringen? För egen del kände jag mig lite obekväm vid tanken på att svettig och vid det här laget näst intill amonikaluktande, beblanda mig med societeten. Anders höll väl med mig i mina funderingar. Vi såg texten ”Restauracia” ovanför en källarport i den flotta tegelbyggnaden och kom fram till att vi i alla fall skulle se om det gick att få något i oss för att stilla hungern.

 

Trots våra något dammiga och svettiga uppenbarelser, välkomnade hovmästaren oss när vi kom ner i den flotta restaurangen som var belägen i källarvåningen. Pengar luktar ju inte som bekant. Precis som på övriga serviceinrättningar vi gästat på resan, blev vi mycket väl mottagna och vi lät oss väl smaka av den goda maten. Måltiden smakade fantastiskt, om än lite väl små portioner för två hungriga resenärer. Efter middagen hade vi tuffat till oss och kände oss mogna för att åtminstone fråga om det fanns något rum ledigt på hotellet.

 

Den unga kvinnan i receptionen verkade inte alls förvånad eller dömande över de potentiella nattgäster hon nu hade framför sig. Och visst fanns det rum lediga. Anders och jag hade diskuterat maxpris för vad vi kunde acceptera för en natts övernattning. Vi kom fram till att vi nog kunde unna oss en tusenlapp för rummet, det vill säga femhundra spänn per person.

 

Det visade sig inte bättre än att priset för ett rum, inklusive parkering för våra cyklar hamnade på…tusen spänn. Taget, sa vi. Vi fick dessutom parkera cyklarna precis utanför entrén, med kameraövervakning och allt vilket gjorde att vi lät väskorna sitta monterad över natten. Snacka om att vi kände oss välkomna.

Vi fick rumsnyckeln, och kortet för badrocken, och kortet för handduken, om vi kände för att utnyttja hotellets spa. Ursäkta, sa jag inte det, att i priset ingick spa också? Men spa var det inte tid till. Vi hade nämligen sett att det fanns en uteservering på borggården…

Rummet hade förstås minibar som var laddad med godis, och kuddar stora som madrasser! Duschen såg så inbjudande ut att man nästan fick tårar i ögonen. Men det första vi gjorde var att förse oss med varsin kylskåpskall öl, duschen fick vänta någon minut. När vi båda duschat av oss och svidat om var det bara att gå ner på borggården och ta ytterligare en kall pilsner.

Vi satte oss under ett av de stora parasollen med våra öl, kartor och anteckningsböcker. Kvällen fördrevs med att prata om dagens upplevelser och att titta lite på näst sista etappens färdväg.

 

Morgondagen skulle egentligen bara innebära ren transportsträcka, nu till större del i mer befolkade trakter än tidigare under resan. Vi ville vara i hyfsad tid vid Stenaterminalen i Gdynia, för man vet ju aldrig vad som kan hända. Kvällen led mot sitt slut och vi njöt i fulla drag.

Vi tyckte nog båda två att det hade varit intressant att undersöka platsen lite noggrannare. Vi borde kanske ha läst på lite om klostret och dess historia, och om Karl XII´s vistelse i staden 1703-1704 under det stora nordiska kriget. Men så är det ju, det finns så oändligt mycket intressant att besöka och uppleva, precis in på knuten. Och därtill är tiden alltför knapp…

Det var en sådan där underbart ljummen sommarkväll, med endast en svag kvällsbris så varm att den kändes som en smekning. Ovanför våra huvuden jagade svalorna tätt, tätt ikapp. Klocktornet bakom våra ryggar skiftade färg i och med att solnedgången färgade det varmt orange. När solen försvunnit ner bakom hustaken kände vi oss mätta på dagen och våra sängar kändes mycket lockande.