Per Engströms Foto

Låt inte rubriken och omslagsbilden till inlägget förleda dig att tro att jag inte tycker om graffiti. Det är precis tvärtom! Läs mer så förstår du snart.

Sent om sider kommer här några bilder från årets kulturnatt i Norrköping. Alltså, trettionde året i rad och jag har inte varit på en enda av dem tidigare. Inte vad jag kan komma i håg på rak arm i alla fall. Skäms på mig. En riktigt trevlig tillställning, och jösses så många kreativa människor det bor i en stad. Visst märks det väl i vanliga fall också, men inte alls så påtagligt som under kulturnatten. Litet grand som brännpunkten som bildas av förstoringsglaset som hålls upp framför solen och det börjar ryka, och tillslut brinna om man håller glaset tillräckligt länge.

Precis så upplevde jag kulturnatten, som en kulturell brännpunkt med alla kreativa människor koncentrerade i en och samma stad, på en väldigt liten yta. Och det märkligaste av allt, alla människor var så glada, nästan uppsluppna. Hur kunde det komma sig? Kanske så enkelt som att gå till sig själv för att finna svaret…

Det här inlägget gör inte anspråk på att platsa i de kulturella finrummen, inte de erkända kulturella rummen. För visst är det väl så, att man inte kan göra anspråk på att vara kulturell bara sisådär, helt utan legitimitet i form av någon konsthögskola, fotografisk utbildning, eller vad det nu kan vara för utbildning som skulle kunna komma ifråga?

Nej det gäller förstås, att som konstnär skaffa sig ett namn inom den konstform man verkar inom; måleri, fotografi, stenhuggeri, bronsgjutning, graffiti, ja inom precis vilken konstform som helst. Men när man väl gjort det, ja då kan man presentera i princip vad som helst och betraktaren ställer sig framför konstnärens verk, lägger armarna i kors och pannan i djupa veck, sedan tolkas det och diskuteras och det verkar många gånger nästan som man glömmer att njuta av det man ser.

Eller det kanske är precis det man gör då man lägger armarna i kors och pannan i djupa veck, och tolkar och diskuterar? Njuta alltså. Nu har ju jag inte uppnått någon kulturell status och inte kommit in i kulturens finrum, så för mig är det lite enklare. Jag tycker om, alternativt tycker inte om det jag ser. Mitt bidrag till kulturen innebär att jag gör det jag tycker är bland det roligaste som finns, att fotografera och skriva texter.

Reflektionen i inlägget grundar sig på erfarenheter där jag så påtagligt upplevt skillnaden i bemötandet från människor, där deras intresse för mina bilder avtagit när de insett att jag bara frilansar som fotograf, att jag inte har någon formell utbildning inom den konstform jag känner så starkt för.

Så här ser jag på det hela: Om vi nu utgår från att bilderna/konstverket håller en viss klass, utifrån betraktarens perspektiv, blir dessa då bättre eller sämre av vetskapen om fotografens/konstnärens bakgrund? Visst är det så, att bedömningen av verket påverkas av vetskapen om upphovsmannens/kvinnans bakgrund. Nåja, det kan vara hur det vill med den saken. Detta är ingen revolutionerande reflektion och jag vet också att det är en uppfattning som har vid spridning bland många kulturkonsumenter.

Kulturnatten däremot, den var som sagt, inspirerande, häftig och väldigt folklig. En liten tanke dock. Borde man inte utöka kulturnatten till ”kulturnätterna” istället? Som det är nu är det så otroligt mycket att uppleva på så otroligt kort tid att man inte vet var man skall börja. Och i all sin vilsenhet över vad man vill se, blir risken att man istället inte hinner med att se någonting alls. Ändå hade jag gått in på hemsidan för Norrköpings kulturnatt för att försöka skaffa mig en bild av utbudet. Musik, foto, graffiti, cirkus, idrott, ångbåt, museum, historia, m.m… men snälla nå´n, hur skulle jag kunna göra listan på utbudet komplett i ett och samma inlägg? Helt enkelt en fantastisk tillställning som är en stor tillgång för Norrköping.

Detta påminner mig om när jag var fem år och gick in en leksaksaffär tillsammans med min far med löfte om att få välja en leksak. Jag blev förtjust i två saker, en grävskopa och ett garage, men som femåring med beslutsångest kunde jag självklart inte välja. Tillslut började jag, enligt familjesägnen, att gråta. Vi gick ut ur affären, min far talade lugnt och kärleksfullt till mig, sade att nu bestämmer vi oss, här utanför affären vilken leksak du vill ha. Sedan går vi in och handlar det du bestämt dig för utan att titta på något annat. Det fungerade tydligen alldeles utmärkt. Vi kom ut ur butiken med garaget i min famn, min far och jag.

Sensmoralen är, att ibland måste man få hjälp av en medmänniska att fatta livsviktiga beslut. Och trots min vilsenhet över vad jag ville uppleva under kulturnatten, och trots riskerna för att missa mycket av utbudet, så längtar jag redan till nästa års kulturnatt. Å du, ja e inte bitter…