Hoppsan, bilden är visst skyddad ;)

Med stativet i grenen…

2016/01/09 , , Per Engström

Säsongens första snö är kommen. I alla fall vad Norrköping beträffar. Efter många dagars inaktivitet och stugsittande kände jag att det var dags att sparka sig själv i rö… baken och ge sig ut för att få lite frisk luft. Kameran tog jag med mig. Stativet också, det däringa Manfrottostativet som väger nästan tre kilo. Genuint byggt i aluminium. Kolfiber, vad är det? Det är väl för veklingar kan jag tro? Som jag sagt förut, ”kolfiber” som begrepp är ju plast armerat med kolfiber, men det skulle inte sälja så bra om man kallade det vid dess rätta namn.

160108_kvallsfoto_i_snofall-3975

Nåväl, nog om detta. Promenad blev det, två och en halv timme närmare bestämt. Märkligt hur tiden flyger förbi när man har en kamera med sig. Gumman har för länge sedan slutat följa med mig på mina bildpromenader, och tur är väl det. Jo då, vi trivs bra tillsammans. Men varken hon eller jag uppskattar den andres sällskap när jag har en kamera i händerna.

radhuset_torn_070116

Jag hade en bild på näthinnan när jag åkte in till stan. Den bild som föreställer rådhuset, taget ur grodperspektiv. Det var den jag åkte in för att fånga på sensorn i min Nikon. Lyckades väl med att uppnå det jag hade föreställt mig. Efter att jag ”satt bilden” gällde det att försöka hitta på något annat att avbilda. Granen på Tyska torget gav mig en idé om att försöka få grenarna att leda in i bilden, mot Grand Hotel.

grandhotel_gran_070116

Undrar just vad de förbipasserande flanörerna tänkte när de plötsligt upptäckte vad som var orsaken till, att de stora grenarna längst ned på granen vajade i den näst intill vindstilla kvällen. En vuxen karl som trasslade runt bland grenarna, lätt ansträngd med ett stort och otympligt stativ med en lika otymplig kamera monterad. Snön som fallit under dagen, föll från grenarna, ner i nacken. Som barn fick man snö i nacken när man lekte, som vuxen får man fortfarande snö i nacken när man leker. Tiden står liksom stilla i många avseenden, men ack så fort den går ändå. När jag krånglat mig ut från den stora granens inre, stannade jag till vid ölutkörarens lastbil. Carlsberg var just i färd med att leverera öl till Grand Hotel. Tanken som plötsligt föresvävade mig, var både ljus och varm. Tänk att slinka in på hörnan på andra sidan, att sätta sig i ett bås vid ett fönster och ta sig en kall öl… eller en kaffe med något gott till. Bara för att tina upp lite innan min fortsatta vandring. Men som jag hade bilen med mig lät jag tanken flyga sin kos lika snabbt som den dykt upp.

carlsbergtruck_070116

Efter de två och en halv timmarna på stan, i den vackra kvällen med årets första snöfall, gav jag upp. Mina fingrar, som lätt domnar i minusgrader, hade visserligen kommit in i andra andningen och värken hade därmed släppt. Men tiden var mogen för mig att bege mig hemåt. Hem för att se vad som fastnat på sensorn och ta mig en funderare på att eventuellt införskaffa ett kolfiberstativ…

Leave a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.