Per Engströms Foto

Om du inte tidigare läst något på min blogg, vill jag varna dig. Jag är nämligen (bland annat) intresserad av att värna om det offentliga rummet, samt miljö och klimat. Följaktligen är jag alltså intresserad av kvalitet, närproducerat, och svenskt hantverk. Texten nedan handlar om ett företag som uppfyller dessa kriterier. Så, då var det sagt.

Hur kunde jag missa det? Varför lyssnade jag inte på min nyfikenhet? Jag hade mest troligen varit en bättre människa idag om jag köpt en kajak i min ungdom, när jag fortfarande var formbar. Men aldrig kunde jag väl då ana att det skulle vara en så fullständigt euforisk upplevelse att paddla kajak.

Nu går jag i tankarna på att skaffa en till, kanske som kompensation för förlorade år? Inte vet jag. Men jag antar att det är med kajaker som med många kvinnors handväskor och skor; det finns en kajak för varje tillfälle.

Det var sistlidna sommaren jag slutligen bestämde mig. Nu skulle jag köpa kajak. Ingen stor och dyr sak, bara en liten tvålkopp att ha på landet att kajka runt i under varma sommardagar. För paddla kajak, det gör man bara när det är varmt och skönt ute och behaglig temperatur i vattnet. Trodde jag då.

Efter gedigen research fastnade jag för VKV i Västervik, ett företag jag av förklarliga skäl aldrig tidigare hört talas om. Föga anade jag då att jag skulle komma i kontakt med en leverantör med hundraårig erfarenhet av båt- och kajakbygge. Under decennier har dessa kajaker dominerat tävlingsbanorna, och återfinns där än idag. Ett företag, i vars kajaker duktiga kanotister kammat hem OS-medaljer, VM-, EM- och hundratals SM-medaljer. För mer info, klicka här.

Innan oåterkalleligt beslut provade jag dock för säkerhets skull ett par Grönlandskajaker. Jag hade nämligen hört och läst, att om man skulle ha en ”riktig” kajak, krävdes det en ”havskajak”. En som man kan rolla. Jag fick nästan känslan av, att om man inte behärskar en ”bombsäker roll”, samt badar naken i tregradigt vatten, skall man inte ens fundera på att ge sig ut ensam med mindre än att det är +2o C i både luft och vatten. Jag lät mig inte avskräckas av denna känsla. Troligen är det farligare att vistas ute i trafiken, tänker jag.

Under min research förstod jag snart att kajakvärlden är uppdelad i två huvudläger, att rolla eller inte rolla. Det, och vad som får kallas för havskajak eller inte får kallas havskajak. Jag kände igen tongångarna från motorcykel och mountainbike, två andra intressen jag odlar. Men jag har aldrig gett mig in i dessa debatter då livet är alldeles för kort att ägnas åt det meningslösa.

Jag kan bara konstatera, av många års erfarenhet, att dessa debatter ofta uppstår p.g.a. missförstånd, okunnighet, och inte minst, vinstintressen. I sin jakt på sanningen verkar många glömma bort, att det faktiskt är omdömet och skickligheten hos utövaren som i de allra flesta fall är avgörande. Och hur kommer det sig att människan har så svårt att inse att smaken är som baken och bara njuta av sitt intresse?

Mitt beslut om att åka ner till Västervik för att köpa kajak stod alltså fast, även om jag ännu inte provat någon. Men jag kunde helt enkelt inte blunda för hundra års erfarenhet av utveckling och hantverkskunnande. Efter ett yrkesverksamt liv till sjöss, om än inte i kajak, insåg jag också att dessa kajaker är mycket sjövärdiga. Oavsett vad man har för smak i övrigt.

Redan vid mitt första besök på Vituddens kanotvarv, blev jag helsåld. Dessa lokaler är så långt från dagens själlösa, massproducerande tillverkningsmiljöer man kan komma. Det är det gamla, den inbodda, genuina miljö som vittnar om lång verksamhet, kunnande och erfarenhet.

Tiden har liksom stannat upp, men inte med avseende på kvalitet eller utveckling. Mer p.g.a. att man fokuserar på produkten och inte en massa tingeltangel runt om. För visst gäller det att som företag hänga med i tiden. Även om man är konservativ och lägger upp, som i detta fall, varje skrov för hand.

Det ligger i marknadens natur, att nästa års modell skall vara bättre än föregående. Men hur mycket kan förändras till det bättre på ett år? Förändras, ja! Men förbättras? Nya material, tillverkningsprocesser och detaljlösningar kan jag inte ifrågasätta, men när det gäller vattnets beskaffenhet är det som det är och förblir som det förblir.

Efter hundra års experimenterande med spantrutor, blockkoefficienter och kölprofiler borde ämnet vara relativt uttömt. Jag tror det är fullt möjligt att man till slut landar i något som faktiskt inte går att förbättra nämnvärt. Så varför ändra när man nått dit?

Nåväl, besöket på Vituddens kanotvarv slutade med att jag åkte därifrån med en Lisa på takräcket. En VKV Lisa som av många anses vara ”tråkig”. För mig är den inte tråkig, för mig är Lisan helt underbar. Jag värdesätter nämligen stabilitet, lättdrivenhet, sjövärdighet, lastutrymme, roderstyrning, kvalitet, ytfinish, det estetiska, samt tidlös design. Du får tycka annat. Minns att smaken är som baken.

Hur gick det sedan då, när sommaren var över och det började bli kallt i luft och vatten? Ställde jag undan paddeln och hängde upp kajaken i garagetaket? Nej. Att paddla kajak även på vintern (om än en mild sådan) är inget mindre än en fullständig euforisk upplevelse, som jag beskrev inledningsvis. Jag njuter av vartenda paddel- och andetag där jag glider fram i skärgården, eller på någon insjö i närheten av hemmet.

I dag, när klimat och miljöfrågor är så aktuellt, slog det mig; jag har ju gått och blivit ”klimatsmart” i det att jag just köpt närproducerat. Är det någon som idag kommer ihåg uttrycket: ”Har du råd att inte köpa svenskt”? Är det någon som idag, kommer ihåg att de läst ”Made in Sweden” på ett föremål? Jag gör det, och jag önskar att jag fick se den texten oftare och på fler produkter.

(Avslutningsvis vill jag bara nämna att jag inte lyfter någon ersättning för det jag skriver här. Allt material om VKV producerar jag för att lyfta fram svenskt hantverk och kvalitet, inte för ekonomisk vinnings skull. Jag har blivit erbjuden ersättning, men tackat och avböjt.)