Per Engströms Foto

Trots att jag bott i Norrköping sedan 1982 har jag inte haft vägarna förbi Krusenhof. Inget konstigt i sig då godset ligger en bra bit utanför stadskärnan ute på Malmölandet. Jag har förstås hört namnet, men inte förrän nu börjat inse godsets kulturhistoriska värde. Namnet, lite anonymt kanske, sticker inte ut på något sätt. ”Less is more” som man säger. Men ”mer” är just vad det är. Byggnaden i sig är i gott skick och imponerar. Tillsammans med omgivningarna är det storslaget. Eller var, kanske man skall säga, i sin glans dagar. Men det storslagna finns där, om man skrapar lite på ytan. Vegetationen runtom har förtätas, parkens tidigare så väl ansade buskar och träd är vildvuxna, och de en gång så välhållna gräsmattorna påminner numer om oslagna åkrar.

Med Krusenhof lägger jag ytterligare ett objekt till listan över min dokumentation av rivningshotade och kulturellt intressanta byggnader och miljöer i Norrköpingstrakten. Jag har tidigare skrivit att jag inte har för avsikt att presentera objekten tillsammans med någon historisk avhandling, utan dokumenterar mer ur ett bildperspektiv. Jag gör inte anspråk på att göra en kulturhistorisk gärning, det är mest för att skriva av mig och beklaga det faktum att man inte tar hänsyn till värdefulla milstolpar i vår historia. För dig som vill läsa mer om det stora godset kan jag varmt rekommendera att klicka på Kulturarv Östergötland som leder dig vidare till mer information om Krusenhof. Jag tror du kommer finna läsningen lika historiskt intressant som jag gjorde.

Dagen för mitt besök ute på Malmölandet låg en fantastisk dimma som slöt sig kring landskapet likt ett varsel om en olycksbådande framtid för anläggningen. Dimman och alla ekar med sina nakna grenar som sträckte sig mot skyn, skapade en mystik runt hela fastigheten. Stämningen var näst intill surrealistisk. Lite som om jag rest tillbaka i tiden och landat i en tid som stannat för alltid, utan liv, utan dåtid eller framtid.

Tillbaka i nutid. Godset har anor redan från 1623, men nuvarande byggnad stod klar 1914. De omgivande markerna med åkrar, härliga ekbackar och parken runt huvudbyggnaden vittnar om en tid då det krävdes många människors dagsverke för att hålla fastigheten i skick. Det handlar alltså om en fastighet med snart fyrahundraåriga anor. Här har bott och verkat en rad av Norrköpings drivande krafter. Det tre våningar höga huset med källarplan är ritat av Ivar Tengbom. För övrigt samma arkitekt som ritade konserthuset i Stockholm.

I anslutning till godset står fortfarande arbetarbostaden kvar, men den är till skillnad från huvudbyggnaden, stadd i kraftigt förfall och bortom all räddning. Taket på arbetarbostaden läcker sedan många år in vatten och golvet i övervåningen har ruttnat av regnvattnet. I entrén till ena halvan av bostaden har golvet ruttnat även här. Jag tittar mig omkring, uppåt och nedåt, för att försöka förvissa mig om att jag inte riskerar min egen säkerhet för att ta en titt på det som en gång var människors boning. Beslutar mig för att om det stått så länge står det nog ett tag till. Men upp på övervåningen vågar jag mig inte. Lite fegt kanske, men kameran betingar ett för högt värde för att riskeras. Jag kliver in och kan konstatera att huset för länge sedan plundrats på det som eventuellt varit av värde. Men spåren av tidigare boende är fortfarande påtaglig.

Strax intill huvudbyggnaden står servicebyggnaderna kvar; orangeri, svinhus, smedja, slöjdstuga, vagnshus och mjölkbod. Jag kanske får anledning att återkomma med bilder från insidan av huvudbyggnaden. En insida med träboaseringar, stuckaturer, kakelugnar och detaljrika utsmyckningar. Allt ritat och skapat i en tid då hantverket värderades högt, en tid då kunnande att utföra hantverket fanns. En tid med människor som förstod att uppskatta det estetiska. Men vid det här laget har jag nog låst mig ute från alla kommunens rivningsobjekt, obekväm och obstinat som jag är i det att jag ger luft åt mina tankar och åsikter. Fast å andra sidan, vem kan uppröras över mina obetydliga reflektioner? De kan ju inte skada några planer som ändå sker på demokratisk väg.

Det kan vara hur det vill med den saken. Jag kommer ändå aldrig förstå varför det skall vara så svårt att i större utsträckning prioritera vårt kulturhistoriska arv. För en oinvigd som jag själv, verkar det nästan som man hyser agg gentemot allt som kom till före sitt egna födelsedatum och planerar därefter. Med några enkla pennstreck dragna på rätt ställe på kartan får man sin vilja igenom. Med slipade formuleringar och ”klipp-å-klistra-metoder” integrerar man gällande detaljplaner i större planområden och häver på så sätt gällande skydd. Jag tillåter mig att fundera över varför det överhuvudtaget finns något som heter ”rivningsförbud” om det ändå kan hävas så lättvindigt? Är det så att de lagar och regelverk som finns för att skydda vårt kulturhistoriskt intressanta miljöer egentligen är tandlösa? Eller är det bara jag som är en orealistisk romantiker och bakåtsträvare?

I dagsläget är alltså Krusenhofs framtid oviss. I en artikel i NT (Norrköpings Tidningar) från den 16/1-16 står att läsa att kommunen söker en köpare som kan presentera lämplig verksamhet för gården. Stadsplanen tillåter nämligen inte att fastigheten nyttjas för boende eftersom den numera är belägen på ”expansiv industrimark”. Då alla förhandlingar om vårt gemensamma kulturarv sker ovanför kommuninvånarnas huvuden, är den allmänna kunskapen om planerna för vår närmaste omgivning ofta höljda i dunkel fram till tiden för planernas förverkligande. Eller åtminstone fram till sista datum för inlämnande av eventuella besvärsärenden. Oavsett vilket, rätten till en åsikt och att undra, det har jag i alla fall. Allt jag önskar är att fler människor vore mer benägna att tänka på konsekvenserna av sina beslut om vårt gemensamma, märk väl gemensamma, historiska arv. Det går nämligen aldrig att få tillbaka det som en gång förlorats…