Tänk att få en bild publicerad på förstasidan i Norrköpings Tidningar och ett helt uppslag med bild och text, det är väl nämnvärt så säg? Speciellt som tidningen avstod från att publicera samma bild- och textmaterial för inte så länge sedan, trots lyriska ord och tydliga indikationer på att de gillade bildmaterialet. Kanske de avstod från att publicera när de insåg att jag presenterat materialet i akt och mening att försöka bilda opinion mot att riva kulturbyggnader där Ostlänken skall dras fram, om kommunen får som de vill? Eller ansågs det helt enkelt inte ligga i allmänhetens intresse?
Men vad är då anledningen till att det ibland kan vara svårt att som gräsrot komma ut med samhällskritisk information? Kan anledningen vara, att de som sitter i bolagsstyrelser, kommunala och privata bolag inom exempelvis bygg- och mediabranschen, ofta återfinns i flera styrelser samtidigt med ibland ända upp till trettio uppdrag på en och samma gång? Detta faktum innebär att det bildas en sluten krets av människor, ett nätverk med ryggkliaratmosfär där alla känner alla. Jag har svårt att tänka mig att detta inte påverkar hur man beslutar, hur man planerar och, inte minst, vem man låter komma till tals offentligt om det inte gynnar den inre kretsens syften och ändamål. Ett annat intressant faktum är att de högst upp i gasverket ofta inte ens bor i staden vars öde de beslutar om.
När Stadsmuseet öppnade sin utställning var media förstås på pressvisningen, förutom NT som lös med sin frånvaro. Folkbladet och SVT Östnytt var däremot representerade. Ett tag efter utställningens öppnande och i nyhetssammanhang långt efter övriga mediers rapportering, gjorde NT trots allt plats i tidningen för en artikel om utställningen.
Men i alla fall, den 26 september 2016, öppnade Norrköpings Stadsmuseum alltså en ny utställning. En utställning som handlar om hur våra förtroendevalda tillsammans med privata aktörer vill riva mycket av vårt gemensamma kulturarv. En utställning som visar andra sidan av myntet, så att säga. Till skillnad från de honungsdrypande broschyrer i fyrfärg som tas fram för att övertyga oss alla om hur förträffligt allt skall bli bara man river det gamla och bygger nytt.
Det är förbluffande många gräsrötter som tycker illa om onödiga rivningar, men så få som uttalar sig. För att inte nämna de som försöker men möts med onda ögat, tystas ned eller avfärdas som kulturflummande mindre vetande av de som tillskansat sig en plats i den inre kretsen. Nyss nämnda politiker och byggherrar har skapat fritt spelrum och kan agera helt oemotsagda utan att bli ifrågasatta. Kontentan av detta är att privata aktörer gör vinster på bekostnad av min egen närmiljö och en trevligare och tryggare miljö för alla.
Stadsmuseets utställning visar vad som skett med Norrköpings stadsbild under tiden från femtiotalet och framåt, samt vad de liggande planerna innebär med avseende på förtätning av stadsbilden. Av besökarnas reaktioner att döma har man med utställningens tema träffat huvudet på spiken, men också petat i ett ömt sår. Den absoluta majoriteten av besökarna är rörande överens om att man vill låta fler kulturbyggnader få vara kvar. Många reaktioner ger också uttryck för att man känner sig överkörd av politiker och byggherrar. Ett fåtal är positiva till rivningarna och uttrycker sig aggressivt på ett sätt som inte står i proportion till ämnet. Aggressiva reaktioner på något som presenteras sakligt, utan förtal eller osanningar, tyder på brist på sakliga motargument. Men de som inte vill låta resten av oss få fortsätta njuta av kulturmiljöer, har den stora fördelen att de tillhör samma krets som de som beslutar.
Vi är alltså många som tycker likadant och vill verka för en tryggare och trevligare miljö. Följ länken http://land.se/asikt/asikt-ruiner-utan-krig-svenska-kulturarv-rivs-mer-an-nagonsin-forr/ och läs Peter Sörensens artikel om ämnet. Peter är byggnadsingenjör och länsombud för Svenska Byggnadsvårdsföreningen, har mångårig erfarenhet och stort kunnande och insikt i ämnet.
You may also like
