1989 var första gången jag var ute vid Karholmen på Hisingen i Göteborg. Den gången gick jag andra året på sjöbefälsskolan och skulle gå en femdagars grundläggande brandskyddsutbildning. Det börjar bli några år sedan dess vid det här laget. På den tiden, då det begav sig som man säger, då var Göteborg en hamn- och industristad. Idag får jag känslan av att ”mitt” Göteborg förvandlats till ett kontors- och logistikcentrum. Rätt eller fel, men det är min personliga reflektion. Det är absolut inte ett till Göteborg isolerat fenomen, men i mitt tycke, inte desto mindre vemodigt. De kallar det utveckling. Förändring, kallar jag det. Och visst är det som Bob Dylan skrev, ”The times they are a changin”. Inget konstigt med det, bara att gilla läget och acceptera det faktum att allt är föränderligt.
Jag har mina rötter i Göteborg, på fädernet och i Haga närmare bestämt. Min far seglade i Johnson Line och som liten pöjk var det en lycka av oändliga mått att gå ombord och åter få träffa honom när de låg i Frihamnen, Lundbyhamnen, eller någon av de andra hamnarna. Är det överhuvudtaget någon som kan förstå hur starkt sådana upplevelser kan etsa sig fast i minnet? Av denna anledning och några till, har Göteborg alltid haft, och har, en speciell plats i mitt hjärta.
För mig kommer Götet alltid att vara staden med en levande hamn med alla ljud och dofter som förknippas med just en hamn. Eller vad sägs om doftmixen ”Old Spice” och diesel? Dofter som med fotonens hastighet förflyttar mig till Frihamnen i ett vintrigt Göteborg 1971. ”Old Spice”, ett rakvatten som lanserades, för det fåtal av er som inte känner till det, i USA redan 1938 och kom till Sverige först 1957. Min första kontakt med det berömda rakvattnet kom alltså fjorton efter lanseringen i Sverige, och var tydligen fortfarande var hett på marknaden. Kanske svängningarna i trenderna inte höll samma tempo då som nu…
Jag växte inte upp i Göteborg. Bortsett från en kortare period mina första levnadsår bodde vi på en rad andra platser, men enligt säkra källor lär jag dock ha talat med utbredd göteborgsk dialekt som tyvärr växte bort i och med att vi flyttade därifrån.
Nåväl. Inlägget var ursprungligen inte tänkt att handla om mig och mina Göteborgska minnen, utan mer av ett inlägg för att presentera bildmaterialet jag tog under den Basic Safety-kurs jag just gått. En tredagars kurs med lite brandskydd och säkerhetstänk som kan komma väl till pass om oturen skulle vara framme när man sitter i sjön. Eller som man plägar säga: Inte kul att sitta i Nordatlanten med två resväskor utan båt, i det här vädret…
Som vanligt hölls brandutbildningen på Karholmen av ”goa gubbar”. Jag vet inte vad det beror på, men kanske det är den Göteborgska atmosfären med sin väl omtalade och speciella humor, som gör att det alltid blir en trevlig stämning under brand- och säkerhetskurserna ute på Hisingen. Fast det kanske mest handlar om personliga preferenser, vad vet jag?
Som jag nämnde här ovan har alltså mitt Göteborg förändrats, förutom i ett avseende. Jag talar förstås om Rosenhill. Den fina HKF…förlåt, den fina Seamens service-anläggningen som ligger helt oförändrad liksom i en liten oas, mitt i den brusande omgivningen stadd i evig förändring. Anläggningen är lika trevlig som när jag var där för första gången 1985. Och bemötandet du får är också det oförändrat. Det vill säga, du blir förstås varmt och hjärtligt mottagen när du kliver in genom dörren.
Det var där, i oasen på Hisingen, vi höll till sista kursdagen och det var där vi plaskade runt i den lilla bassängen ömsom utan överlevnadsdräkt, ömsom med. Flotten skulle ju också äntras och vändas på. Så kära vänner, och övriga, här ett litet axplock av bilderna jag tog under dagarna ute på Karholmen. Tyvärr tog jag mig inte för att föreviga stunden i poolen. Tänkte att det kanske kunde vara svårt att få ”model release” med så många lättklädda herrar och en dam i bilden. Väl bekomme.