Per Engströms Foto

Det var länge sedan nu, men i helgen som gick blev det tillfälle att plåta lite cykel. Eftersom grabben pluggar i Uppsala och Skandisloppet gick av stapeln, passade jag på att träna lite med kamerorna. Med regnet hängande i luften, platt ljus och fullständigt oförberedd vad gäller bansträckning och miljöer, hade jag inte några större förhoppningar. Men att titta på cykeltävling utan en kamera framför ögat vore slöseri med tiden, liksom. Slöseri med min egen tid alltså.

Dagen till ära drogs jag med ett djävulskt ryggont. Om det var ett resultat av min egen relativ nyligen återupptagna träning och comeback som glad motionär i endurospåret, eller ett begynnande skov av ulcerös kolit vet jag inte. Det får närmaste framtiden utvisa. Men återigen, bara tanken på att se på cykel utan kameror hängandes runt halsen, har jag svårt att förlika mig med. Och vad gör man inte för den sköna konsten? Bara att bita ihop alltså och låta avtryckarfingret jobba.

Under de åren grabben tävlade i MTB blev det mycket cykelbilder. Tillslut insåg jag att det var ganska meningslöst, och dyrt, att fylla hårddiskarna med bilder på fullständigt främmande människor. Efter ett par års ”cykelfotograferande”, valde så grabben att ta en paus i cyklandet och i stället satsa på utbildningen. Därmed blev det också paus för mig och mina kameror utmed cykelbanorna runt om i landet. Nu ett par år senare, har tydligen hans tävlings-, eller kanske träningssug snarare, kommit tillbaka. Det var detta som föranledde helgens cykelbilder. Många exponeringar blev det, och kanske en och annan hyfsad bild. I vanlig ordning presenterar jag ett litet urval.

Som sagt, fullständigt okunnig om Skandisloppet och allt runt omkring tävlingen, hade jag inte koll på starttider eller plats för start- och målgång. Och att fråga grabben (som laddat upp inför tävlingen med en blöt kårfest kvällen innan) var lika meningslöst som att be en politiker om ett ärligt svar. Därför blev jag positivt överraskad när jag insåg att landsvägscyklingen pågick för fullt när vi parkerat bilen och närmade oss slottet.

Imponerande, som alltid, att på nära håll få uppleva elitcyklisternas ork och mod. Farten de vågar hålla utmed backarna och i kurvorna, på en plastbit som väger åtta kilo, får mig att rysa vid tanken på eventuell klotning. För att inte tala om farten de orkar hålla uppför. Själv skulle jag få hjärtstillestånd oavsett cykling ut- eller uppför. Nej, tacka vet jag mitt eget tempo på min stålrams-Ritchey. Den går inte av för hackor, även om dess ägare gör det…

Den regniga och lite kylslagna starten på dagen hade nu övergått till en hyfsat varm och vårlig eftermiddag. Det måste ju förstås erkännas, att jag fick lite nostalgiska vibbar uppe vid slottet. Grilloset från serveringen och Skoda Lounge, alla cyklister och åskådare, atmosfären och speakerns röst i högtalarna, allt detta tillsammans skapade den välbekanta och trevliga atmosfär som ju präglar alla cykellopp, oavsett om det handlar om landsväg eller MTB. Hatten av för alla inblandade, cyklister som funktionärer och i ärlighetens namn; jag saknar det en smula. Vi får väl se vad framtiden har att erbjuda…