Per Engströms Foto

Jag uppskattar det arbete och engagemang som läggs ner på att smycka Norrköping. Oftast förvaltas också miljön och gamla fastigheter på ett förtjänstfullt sätt. Norrköpings city med en intressant topografi och med Industrilandskapet som kronan på verket, med dess gränder och prång, gör promenaden mycket spännande. Kanske främst för besökande turister, för dem som inte vet vad som väntar bakom nästa husknut. För oss som bor i staden är det inte mindre intressant. Om man vill, finns det hur mycket lättillgänglig information och historia som helst, att ta del av vid ett besök på Arbetets museum och/eller Stadsmuseet som ligger i hjärtat av Industrilandskapet.

För många år sedan, när Industrilandskapet öppnades upp efter att ha varit ett stort ”låst rum” med tillträde för endast Holmens anställda, fick allmänheten liksom tillgång till ett stort ”museiföremål” att kliva in i. Jag minns än idag första gången jag gick i det tidigare helt isolerade området, känslan av att gå mellan de stora huskropparna och med spegeldammen och vattenfallet som kompletterade den visuella effekten med en ljudupplevelse, mitt i en helt vanlig stad. Men i och med Industrilandskapets öppnande, vill jag påstå att Norrköping inte kan kallas en helt vanlig stad. För så är det, Norrköping är en unik stad på många olika sätt. Staden har utvecklats och rest sig från att ha varit en nedlagd arbetarstad, en fabriksstad där alla maskiner tystnat, i princip, över en natt, till att ha blivit en mycket konkurrenskraftig stad i det moderna samhället.

Norrköpings ljusfestival 2015 är det senaste tillskottet i utsmyckningen av Norrköping. Jag läste om det i NT (Norrköpings tidningar) och tyckte det lät intressant, förstås. Runt om i stan har det placerats ut ett antal ljusinstallationer, oftast i direkt anslutning till Motala ström som på ett vackert och spännande sätt skapar ytterligare en dimension till konstverket i och med de reflektioner som bildas i vattenspegeln. Att fotografera ljusinstallationerna tänkte jag först, inte skulle vara någon idé. Jag menar, det finns ju nu för tiden inte en enda människa som inte fotograferar i princip allt.

Alltså ingen idé att jag också gör det. Min första impuls kom dock ganska snart på skam. Om jag skulle fortsätta resonera på det sättet, tänkte jag, kunde jag lika gärna sälja av min kamerautrustning. Visst, jag söker nya idéer och motiv för att försöka hitta något eget. Men å andra sidan, vägen till en egen stil går genom att prova nya tekniker och skaffa erfarenhet från olika områden. För även om jag föredrar att fotografera gamla slitna miljöer som inte är tillrättalagda, porträtt av människor, sport och idrott med människor i rörelse, och andra motiv där det händer något, eller bär spår av att något hänt, finns det ju ingen anledning att inte sticka emellan med några bilder som eventuellt faller någon i smaken….eller hur 😉